Fädernas missgärningar

Fädernas missgärningar av Åsa Larsson

En sidoeffekt av att den stora pandemin mattas av är att jag har börjat resa i jobbet igen, vilket storligen ökar tiden jag ägnar till att läsa böcker. Därför har jag på för mig riktigt kort tid hunnit läsa Åsa Larssons Fädernas missgärningar, vilken på baksidan något tvetydigt beskrivs med orden Äntligen är den sista och avslutande boken om Rebecka Martinsson här… Det känns faktiskt som om författaren är lättad över så att säga ha skrivit klart om sitt persongalleri som hunnit växa till sig över sammanlagt sex böcker.

En döing hittas i en soffa i en enslig stuga på en ö i Torneälven, men i samma veva hittas ett mycket äldre lik. Det sistnämnda känns igen av rättsläkaren i Kiruna som en man som försvunnit spårlöst i början av 1960-talet, och han ber åklagare Martinsson att snoka reda på vad som kan ha hänt. Det får förstås lov att bli en fritidsutredning, eftersom mordet är preskriberat, men nya färska lik hittas, mordutredning sätt igång, och kopplingar uppdagas till Martinssons egna släkt.

Fädernas missgärningar är formellt sett en deckare, men det är inte det som är poängen med boken som innehåller så mycket annat. Det är en berättelse om staden Kiruna som rivs ner, och som trots att nya hus byggs upp några kilometer åt sidan för att ersätta allt som slagits upp på sprickande mark inte är samma ställe. Det är också en berättelse om allmän mänskokärlek, men också om trasiga människor som hatar sig själva, som känner att de inte duger, som fastnar i gamla spår, eller hamnar i situationer de inte behärskar. Ambitionerna med boken är alltså helt enkelt mycket större än att bara vara en deckare. Det gör att boken breder ut sig i omfång, men det tål den. Språket flyter på bra och intrigen rullar fram i makligt tempo mellan de olika scenerna. Jag skriver scener eftersom handlingen så tydligt sker intervaller, liksom i en film.

Boken förmedlar en tydlig Kirunakänsla, och om det är bra eller inte kan man förstås diskutera. Men det är förstås kul när man har lite lokalkännedom. Handlingen är måhända lite ofokuserad, men valda scener är mycket bra.

Vägskäl

Vägskäl av Jonathan Franzen

Runt jul 1971 närmar sig de olika medlemmarna i familjen Hildebrandt vägskäl i tillvaron på olika sätt. Vid en första anblick kan den stora fyrabarnsfamiljen verka leva ett harmoniskt förortsliv strax utanför Chicago, men det är verkligen bara på ytan. Russ Hildebrandt är pastor i församlingen First Reformed, men han har skjutits åt sidan till förmån för en yngre och mycket populärare ledare för ungdomsgruppen Crossroads. Hans äktenskap med Marion knakar i fogarna och han flirtar med en yngre församlingsmedlem, tillika änka. Marion å sin sida går i samtalsterapi där hon går igenom ordentligt traumatiska upplevelser från sin ungdom som hon hållit hemliga för sin familj. Äldste sonen Clem är utflugen för att studera på college, men överväger att istället kriga i Vietnam. Dottern Becky är populär i skolan, men har precis gått med i Crossroads för att få kontakt med pojke hon gillar. Mellansonen Perry, lysande i skolarbetet men även en ganska framgångsrik gräshandlare, har också gått med, men då för att bli en bättre människa. Yngste sonen Judson är bara lillebror.

Det ovan beskrivna är utgångspunkten i Jonathan Franzens roman Vägskäl, som genom sitt omfattande format känns ambitiös i sig själv men också ska vara första delen i planerad trilogi med med titeln Nyckeln till alla mytologier. Boken är upplagd i formen av en familjeroman där de olika kapitlen berättas ur de olika familjemedlemmarnas synvinkel, och man får också beskrivet vad som rör sig i deras huvuden. Man vet att familjesammanbrottet är på väg, men man vet inte vilken form det ska ta och inte heller till vad det kommer att leda till. Det skapar en spänning som gör boken intressant, däremot är det lite synd att de flesta medlemmarna i familjen Hildebrandt inte är särskilt intressanta i sig, utan bara mest själviska och enkelspåriga i största allmänhet.

Vägskäl är en omfattande bok. Mot slutet av boken fick jag till och med intrycket att författaren själv börjat tröttna på sin bok. De sista kapitlen kändes liksom inte så genomarbetade som de tidigare, eller kanske var det bara så att berättandet blev mera skissartat så att färre ord användes. Boken är nämligen överlag annars tämligen ordrik. Som en skildring av ett Amerika under en brytningstid (här hade jag gärna skrivit vägskäl för att hedra bokens titel) är boken bra med sin koppling mellan hur stora historiska skeenden motsvarar sådana på familjenivå, men den matchar ändå inte riktigt den högt satta ambitionsnivån.