Det var riktigt modigt att 1944, under brinnande världskrig, göra en mycket tydligt anti-nazistisk film i Sverige. Det fanns ju fortfarande hos många en stor vördnad här för den aggressiva stormakten söder om oss, och reella hot mot de inblandade filmskaparna kunde inte heller uteslutas. Vissa detaljer i fråga om exempelvis ortnamn var tvungna att ändras för att filmen ens skulle kunna släppas, men ut kom den. Excellensen, i regi av Hasse Ekman efter en pjäs av Bertil Malmberg, är alltså en viktig film i den svenska filmhistorien.
Den store excellensen Herbert von Breinkenau, österrikisk kulturpersonlighet och religiös ledare firas inledningsvis av rejält på sin 60-årsdag, medan hans dotter Elisabeth drar sig undan. Hon hamnar på ett nazistiskt väckelsemöte och fastnar där för mötesledaren Max Karbes starka politiska övertygelse och ömsesidiga känslor uppstår. När nazisterna något senare tar över makten i landet måste excellensen, som är stark motståndare till dem, lämna landet för att inte skickas till fångläger eller avrättas. Det hela leder förstås till spänningar mellan de tre huvudpersonerna, och mellan samvete och övertygelse.
Bara för att en film är viktig behöver den inte vara bra som film, och det är tyvärr inte Excellensen. Många av skådespelare spelar kraftigt över, samtidigt som historien egentligen inte känns särskilt engagerande. Miljöerna känns också rätt instängda och platta, så det är bildmässigt närmare inspelad teater än spelfilm. Å andra sidan gillade jag musiksättningen, och det numera mycket ovanliga greppet med en film med svensk dialog som utspelar sig i främmande land. Det sistnämnda skänker ju något av ett Hollywoodaktigt skimmer över filmen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.