October 2021 – The Rite of the Christmas Dance

De förbannade åren

Karl Skov driver en fabrik som tillverkar elektronikdelar i Köpenhamn, och ska just till att fira sitt silverbröllop på storslaget borgerligt vis på godset utanför staden. Festen avbryts plötsligt av att ett stort flygplan flyger förbi och sprider ut flygblad med innehållet att Tyskland tar över landets styre. Så kom det andra världskriget till Danmark, och så inleds Anders Refns film De förbannade åren.

Filmen tar upp en aspekt av ockupationen som inte är alltför vanlig i och med att det inte har något större hjältemodsfilter över skeendet. I stället har vi falskspel och medlöperi från styrande grupper, och framför allt människors tendens att på det stora hela inte ha någon egentlig plan alls. Det sista är också en känsla jag fick när jag såg filmen. Familjen Skov är stor, med fem vuxna barn med umgänge, och hushållet har även anställda med familj, och fabriken har ett antal arbetare. Därför blir det väldigt många historietrådar som inte alltid följs upp. Det blir helt enkelt för mycket av allting, och därför känns filmen lite planlös. Samtidigt gör det att dess rätt omfattande längs inte märks av, för att det händer saker mest hela tiden.

Filmen är i alla fall, förutom på den berättartekniska fronten, ett välgjort stycke och huvudrollen spelas mycket nyanserat. Man känner verkligen av alla dilemman man kan ställas inför som fabriksägare under en ockupation.

Slutet på filmen kändes väldigt rumphugget. Man lämnar så att säga historien mitt i en vändning. Efter att ha snokat runt lite på nätet hittade jag förklaringen. Det är en uppföljare på gång inom ganska kort, men det var inget jag kände till när jag började titta. Därför kändes det lite snopet efter filmen att inte ha fått en tillfredsställande avslutning på historien.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Cultist Simulator

Everybody knows how hard it is to lead a cult, especially if one’s aim is to ascend into immortality. Food is needed to keep the hunger away, a balance of dread and fascination has to be kept, and the less mundane activities, such as traversing the Ways of Mansus, have to be hidden from the eyes of the law. Those are, however, minor issues in the all-absorbing search for lore, followers and influence using one’s health, passion, and reason as currency.

Every cultist leader has to start somewhere. In the case of the game Cultist Simulator, the starting point is a desktop containing two items: a square with a hand, and a rectangle with two legs and the words “Menial Employment”. There is also a hint that work is needed in order to get money, and that it actually a good description of the game. A large point of it is that no real instructions are given, only hints, that may be more or less obvious, towards what is expected. That is also a frustrating point, in particular when hints are misunderstood or simply missed. The starting point also shows that the game is abstract to the extreme. There are cards and actions, and there are timers involved, but there is no other direct game elements. The story is told through the written pieces of information, and on the interactions produced from combining cards with actions. It is all cleverly done, but the game requires patience from the player in order to proceed, and stress resistance in order to prevail when the notoriety grows, and the fascination is growing out of control.

So this is a game that is stressful, but without action, and it requires reading, understanding, and seeing how to connect loose ends. It is also a game that is more similar to advanced board games than to traditional computer games. Thus, Cultist Simulator, is clearly not a game for everyone. I found it to be rather time-consuming for my taste, but it looks good and it sounds acceptable, so it was not too annoying during the time consumption. I like the game quite a lot, but the hours I spent playing it could have been used for the betterment of mankind instead. I actually learnt from this game that my heart is too weak for true ascencion. The House is no place for lovers.

Orca

Sällan kan väl uttrycket “tidsdokument” användas lämpligare än om Josephine Bornebuschs film Orca. I samband med att pandemin stängde ner världen så sköts många filminspelningar upp, och följaktligen fanns det gott om ofrivilligt lediga skådespelare att tillgå. Bornebusch själv hamnade i den sitsen, men kunde snabbt skriva ihop ett filmmanus som matchade situationen. Det är ett drama som till största delen utspelar sig via videosamtalsdialoger mellan socialt distanserade människor, och som späds ut med obehagligt folktomma drönarbilder över Stockholms centrala delar. Det är ett grepp som fångade atmosfären under våren 2020 närmast perfekt.

Filmen följer ett antal människor under ett dygn i coronans Stockholm. De är samtliga tämligen medelklassiga med Stockholmstypiska så kallade skapande, kreativa jobb, men de genomlider också ganska allvarliga och omvälvande livskriser under det här dygnet. Dessa förstärks och förvrids i och med frånvaron av äkta kontakt mellan personerna, och att mycket kontakt sker en skärm bort. Det är ett antal olika historier som berättas samtidigt, och de knyts samman mycket löst av personerna i filmen. Historierna möts nästan inte alls, och påverkar alltså inte varandra, utan hade kunnat vara ett antal kortfilmer med ett gemensamt tema istället som nu, en långfilm. Det är alltså i princip ett antal småidéer som kopplas ihop med personernas släktskap, eller yrkesroller, snarare än en berättarmässig helhet, men det kan man också förstå utifrån hur snabbt filmen kom till.

I stort sett är Orca en lyckad film där dialogen får stå i centrum. Det sker då på bekostnad av mera filmiska inslag. Filmen känns lite instängd, och därmed även lite utdragen, vilket som sagt fångar våren 2020.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En miljard år före världens slut

Leningrad lider av den värsta värmeböljan i flera mannaminnen och den teoretiske astrofysikern Dmitrij Maljanov sitter hemma i sin stökiga lägenhet och försöker komma någonstans med sin forskning. Hans fru och hans son har åkt till Odessa på semester så Maljanov har lägenheten för sig själv, och sin katt. Han gör små, men stadiga, framsteg i sina idéer om stjärnors växelverkan med omgivande kosmiskt stoft och de kaviteter som kan tänkas bildas, om symmetrin i ekvationerna nu speglar verkligheten. Han tänker kalla systemen för M-kaviteter, så att han kan få lite ära för sin upptäckt, men det är svårt att samla ihop tankarna. Det är alltid något som stör, såsom folk som ringer fel, obeställda leveranser och oväntade gäster. Det verkar nästan systematiskt. Bekanta, och bekantas bekanta, forskare inom andra ämnen visar sig ha liknande problem med att slutföra sina genombrott. Vad är det som händer, och vem drar i trådarna? Går det att göra något åt det?

En miljard år före världens slut av bröderna Arkadij och Boris Strugatskij är en fascinerande liten kort roman, eller om det nu är en lång novell. Även om man bortser från det uppenbara: att boken är en allegori över hur den fria tanken behandlas i en totalitär stat, så har den mycket att ge. Handlingen har element av spänning, och andra närmast farsliknande situationer, och allt som händer krokar i varandra i ett riktigt snabbt tempo. Det blir inga lugna stunder för de inblandade. Tempot finns även skrivtekniskt genom att varje delkapitel både avslutas och inleds med en tydlig klipphängare. Det första är naturligtvis inte så ovanligt, men det andra upplevs väldigt skevt. För mig gav det en skarp känsla av att man inte riktigt har koll på läget; att man just precis missat något viktigt och det tar ett litet tag innan man börjar ordning på tankarna igen.

Bokens idé är fantastiskt bra, och jag är också tacksam för det lilla avsnittet på slutet med “anmärkningar” där ett större antal litterära anspelningar listas som jag förstås själv missat. Handlingen som utspelas i En miljard år före världens slut skulle faktiskt passa bra som en scenföreställning också, och jag skulle inte bli förvånad om någon sådan redan gjorts. Då kan man få höra djuplodande och tvetydiga plattityder i stil med

När man inte vet vad man ska göra, kan man alltid göra ingenting.

i ett sammanhang där frasen faktiskt betyder något.

Det är en bra bok, och den är mycket väl värd att läsa, och att läsa om igen.

Tulpanfeber

Jag tycker att det finns något fascinerande i fenomenet spekulationsbubblor. Sådana kan jag uppleva som underhållande aspekter i den mänskliga girighetens natur, i alla fall fram till dess att bubblorna spricker vilket de alltid gör förr eller senare. Då är det lika fascinerande att se skörden av de kortsiktiga satsningarna, men absolut inte lika underhållande.

Justin Chadwicks film Tulpanfeber har de stora tulpangalenskaperna i Nederländerna som bakgrund till huvudhandlingen. Den unga Sophia, som vuxit upp i ett klosterbarnhem, plockas där upp av den äldre affärsmannen Cornelis för giftermål. Hans plan är att skaffa sig en arvinge så att han lämnar något efter sig i världen när han går bort, men det går trögt i flera år med barnalstrandet. Därför ser han till att anlita porträttmålaren Jan för att på så sätt lämna något av sig själv, och hans vackra fru, till eftervärlden. Nu råkar Jan och Sophia bli passionerat förälskade i varandra, samtidigt som hushållerskan Marias kärlekshistoria med fiskhandlaren Willem står i full blom, och invecklade intriger utvecklas. Inte minst när det är ett barn på väg.

Filmen bygger på en bok med samma namn, och det märks ganska tydligt på den stora mängden med historietrådar som går in och ut ur varandra. Filmen ser bra ut och har många goda skådespelare, men den känns på något sätt överarbetad. Som om alldeles för mycket tid ägnats åt arbetet efter själva inspelningen. Det klipps hejvilt trots att handlingen inte rör sig särskilt fort framåt, och det dyker upp berättarröster på lite fler ställen än vad god ton medger. Jag kan inte undgå ordvitsen i att en del bitar av intrigen känns lite lökiga, men filmen som helhet fungerar bra för mig. Det är underhållande utan djup, och det räcker ibland.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports

It is rather interesting that a book that claims to contain more than one hundred of the most dangerous and bizarre forgotten sports in history does not clearly define exactly what turns an activity into a sport. That is something that at least I would have found to be a very interesting starting point for a deeper discussion. Instead Edward Brooke-Hitching, in his Fox Tossing, Octopus Wrestling and Other Forgotten Sports, aims at providing light entertainment for the reader, an effort with which I think he is successful. I am lightly entertained.

It seems that the sports in this compilation can be divided in a small number of main categories: There is a surprisingly large selection of different ways to torment animals, a variety of ill-advised ideas in exploiting technological advances, a number of businessmen milking money from a crowd by offering something novel, and of course all the different ways village brawls can be codified. In my opinion only the last variety is what I would call sports. However, if I see the book as a collection of human ideas for physical entertainment through history everything makes sense. We, as a species, are very inventive in finding ways to spend our time, which this book is evidence of. It is nice to bring out the book to read about a “sport” or two and chuckle a little, while waiting for the snooker to start on TV after the Formula 1 broadcast.