I ett vintrigt bergslandskap vaknar en rävtik upp i sin lya. Samtidigt hör man en man som berättar om en dröm han har haft, en dröm om en räv som söker efter sina tre försvunna valpar. Räven får vi låta leta sig fram genom det vilda landskapet samtidigt som vi får höra mannen hålla ett längre samtal med sin fru om livets gång, förlorade möjligheter och att finna tröst i varandra. Samtalet knyts samman med olika ting, eller snarare minnen, som räven gräver fram under sin vandring, och allt leder fram till någon slags upplösande och känslosam slutpunkt.
The First Tree är ett spel i en poetisk anda. Rävens sökande tillsammans med den stillsamma musiken och den talade texten förmedlar känslor av ånger, sorg och hopp, som lockar fram ens egna inre vemod. Speldelen har egentligen inte mycket att komma med. Man styr den lilla räven genom ett stort, rätt fint, men också anmärkningsvärt detaljfattigt landskap samtidigt som man försöker hitta rätt väg för att komma vidare. Längs vägen dyker det upp ett par mycket enkla komplikationer man måste lista ut för att kunna ta sig vidare. Musiken är visserligen rogivande, men också helt ointressant i mina öron. Dessutom tycker jag att texten känns ganska platt och småkrystad, både texten i sig och det sätt som den framförs på. Jag insåg under eftertexterna att spelet i stort sett är gjort av en enda person, en viss David Wehle, som alltså ligger bakom texten och dess uppläsning tillsammans med någon jag antar är hans fru. Spelet är alltså en skapelse starkt kopplad till en ensam skapare, och det förklarar den ganska ovanliga situationen där där beståndsdelarna var för sig inte är så upphetsande ända kan kombineras till någonting bra. Det finns liksom en tydlig linje som gör att det hela håller ihop. Med en tematiskt mild, men tekniskt omfattande, omarbetning så att spelets utförande motsvarar dess ambitioner skulle The First Tree helt klart gå från att bara vara hyfsat bra och intressant till att vara lysande. Det är de ambitionerna värda.