Martin är en butter fiskare i ett litet fiskeläge i Cornwall, som har börjat tas över av sommarturister och den serviceverksamhet som de kräver. Hans bror har tagit över deras fars gamla fiskebåt och han använder den för att köra runt turister på korta havsturer. Han har också tvingats sälja föräldrahemmet där det nu bor en medelklassfamilj som hyr ut ett uthus till rika turister som vill ha lugn och ro. Martin vägra jobba åt turisterna, men utan båt måste han fiska från stranden. Det fungerar faktiskt att med hjälp av tidvattnet lägga nät och få upp ett par fiskar efter varje högvatten, och dessa säljer han till den lokala puben. Det finns naturligtvis spänningar mellan den rotade ortsbefolkningen och de nyinflyttade, mellan det gamla och det nya, och dessa leder sakta men säkert fram till en urladdning.
Filmen Bait av Mark Jenkin sticker ut en hel del bland moderna filmer i och med att den är filmad i svartvitt med sextonmillimetersfilm och dubbad i efterhand. Det ger en säregen gammaldags stämning trots att den utspelas i nutid, och även en viss stelhet i replikerna. Bilderna är också det som lyfter filmen, för historien i sig är inte särskilt givande och många av skådespelarna känns inte alltid naturliga i sina roller. Filmen är också klippt på ett sätt som om man är välvillig kan kalla konstnärligt men som jag tycker mest känns klumpigt. Det finns en viss poäng med att ett otydligt berättande håller intresset uppe lite längre då man måste koncentrera sig mer för att få ihop sammanhangen, men det finns gränser för allt och jag tycker att Bait passerat dem. Det krävs helt enkelt lite för mycket tålamod för att klarar av ett ytterligare gäng korsklippta dialoger och förlopp.
Jag brukar ofta vara emot tydliga gimmickar i filmer, eller musik, men i fallet Bait så fungerar den riktigt bra. Kulturkrocken mellan det sakta borttynande fiskarlivet och den moderna tidens turistainvasioner fångas bra med en film gjord i gammal teknik som utspelas i nutid. De ofta ganska extrema närbilderna ger dessutom en ganska klaustrofobisk känsla överlag. Det är dessa stämningar som filmen helt bygger på, men i övrigt känns den rätt ordinär.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.