Enligt min fransk-svenska ordbok betyder potiche “stor porslinsvas”, eller också “galjonsfigur” i bildlig mening. Efter dagens film har jag lärt mig att det dessutom används i betydelsen troféfru. Det är bra att filmer kan ha ett bildande inflytande på mig. Även farser, vilket Potiche – En fransk troféfru av François Ozons just bevisat.
Handlingen inleds 1977 i en liten stad i norra Frankrike där det hettar till i paraplyfabriken. De missnöjda arbetarna går ut i strejk, och tar fabrikens direktör, den klassiskt girige och osympatiske utsugaren Pujol, som gisslan. Den spända situationen reder upp sig, men direktören drabbas av hjärtproblem så madame Pujol får oväntat ta över fabrikens direktörskap. Hennes liv har tidigare mest bestått av att vara direktörsfru av trofémodell, men hon är i alla fall dotter till fabrikens grundare så hon vet ett och annat om hur den ska skötas. Förändringarnas vindar blåser genom fabriken, vilket inte uppskattas av maken när han kommer tillbaka från sin konvalescens.
Potiche – En fransk troféfru är i mycket en typisk fars, där en hel del rör sig under bältet, och den håller en lättsam ton. Till att börja med var jag lite misstänksam mot valet att låta handlingen utspela sig 1977 då det inledningsvis verkade vara ett sätt att kunna använda unkna och förlegade skämt som inte skulle fungera i ett modernt sammanhang. Ganska snart insåg jag dock att det faktiskt var själva unkenheten som var den stora drivkraften i handlingen. Den gjorde att svängarna kunde tas ut ordentligt, med parodiska huvudpersoner och situationer, och tydliga konfliktzoner mellan höger och vänster samt mellan det gamla och det moderna. Hela filmen var också gjord för att se ut som om den var gjord på slutet av sjuttiotalet, med tidstypisk musik, kostym, klipp, ljudeffekter, och till och med miljöernas något torftiga filmstudiokaraktär. Jag var faktiskt tvungen att kolla upp att den faktiskt var gjord 2010 och inte 30 år tidigare. Det var ju bara de, utmärkta, skådisarnas åldrar som avslöjade hur pass nu filmen ändå är.
Filmen är underhållande, men på ett mer genomtänkt sätt än vad farser brukar vara. En berikande erfarenhet i biosalongen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.