Daniel sitter inne på ett ungdomsfängelse. Han tycks ha funnit en inre religiös övertygelse, men får veta att han inte kan komma in på präststudierna i och med sin kriminella bakgrund. Han får dock villkorlig frigivning med jobb på ett sågverk utanför en liten by på den polska landsbygden. Väl där känner han att han inte vill stanna resten av livet bland brädor, så han smiter istället iväg till byns kyrka där han går in för att få lite sinnesfrid. En liten enkel lögn, där han påstår för kyrkvärdens dotter att han är en präst, leder till att han måste vikariera för den ordinarie prästen. Oskolad, men med djup egen tro, blir hans framtoning rätt udda, men det gör honom även mycket populär i den lilla byn där han till slut även försöker laga ett djupt sår som uppstått efter en tragisk olycka. Det går väl sådär…
Ingenting är enkelt i Jan Komasas Corpus Christi, och det är det som gör den så stark. Grundintrigen hade kunnat fungera som allt från fars till kriminalthriller, och filmen är just rolig, våldsam och inte minst ganska sorglig. Men inget är som sagt enkelt. En i grunden riktigt dålig människa gör mycket gott i en by där det behövs och får förstås lida för sina synder, och andras likaså. Fotot är snyggt och hela filmen känns genomtänkt. Inga scener eller händelser sker liksom i onödan utan allt håller ihop fram till det våldsamma slutet. Och så är huvudrollen mycket välspelad av Bartosz Bielinia, som självsäkert lyckas förmedla Daniels osäkerhet och tvivel på sig själv när han hamnar ute på allt djupare vatten. Så gör man en bra film.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.