Month: October 2020

Martin är en butter fiskare i ett litet fiskeläge i Cornwall, som har börjat tas över av sommarturister och den serviceverksamhet som de kräver. Hans bror har tagit över deras fars gamla fiskebåt och han använder den för att köra runt turister på korta havsturer. Han har också tvingats sälja föräldrahemmet där det nu bor en medelklassfamilj som hyr ut ett uthus till rika turister som vill ha lugn och ro. Martin vägra jobba åt turisterna, men utan båt måste han fiska från stranden. Det fungerar faktiskt att med hjälp av tidvattnet lägga nät och få upp ett par fiskar efter varje högvatten, och dessa säljer han till den lokala puben. Det finns naturligtvis spänningar mellan den rotade ortsbefolkningen och de nyinflyttade, mellan det gamla och det nya, och dessa leder sakta men säkert fram till en urladdning.

Filmen Bait av Mark Jenkin sticker ut en hel del bland moderna filmer i och med att den är filmad i svartvitt med sextonmillimetersfilm och dubbad i efterhand. Det ger en säregen gammaldags stämning trots att den utspelas i nutid, och även en viss stelhet i replikerna. Bilderna är också det som lyfter filmen, för historien i sig är inte särskilt givande och många av skådespelarna känns inte alltid naturliga i sina roller. Filmen är också klippt på ett sätt som om man är välvillig kan kalla konstnärligt men som jag tycker mest känns klumpigt. Det finns en viss poäng med att ett otydligt berättande håller intresset uppe lite längre då man måste koncentrera sig mer för att få ihop sammanhangen, men det finns gränser för allt och jag tycker att Bait passerat dem. Det krävs helt enkelt lite för mycket tålamod för att klarar av ett ytterligare gäng korsklippta dialoger och förlopp.

Jag brukar ofta vara emot tydliga gimmickar i filmer, eller musik, men i fallet Bait så fungerar den riktigt bra. Kulturkrocken mellan det sakta borttynande fiskarlivet och den moderna tidens turistainvasioner fångas bra med en film gjord i gammal teknik som utspelas i nutid. De ofta ganska extrema närbilderna ger dessutom en ganska klaustrofobisk känsla överlag. Det är dessa stämningar som filmen helt bygger på, men i övrigt känns den rätt ordinär.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Enligt min fransk-svenska ordbok betyder potiche “stor porslinsvas”, eller också “galjonsfigur” i bildlig mening. Efter dagens film har jag lärt mig att det dessutom används i betydelsen troféfru. Det är bra att filmer kan ha ett bildande inflytande på mig. Även farser, vilket Potiche – En fransk troféfru av François Ozons just bevisat.

Handlingen inleds 1977 i en liten stad i norra Frankrike där det hettar till i paraplyfabriken. De missnöjda arbetarna går ut i strejk, och tar fabrikens direktör, den klassiskt girige och osympatiske utsugaren Pujol, som gisslan. Den spända situationen reder upp sig, men direktören drabbas av hjärtproblem så madame Pujol får oväntat ta över fabrikens direktörskap. Hennes liv har tidigare mest bestått av att vara direktörsfru av trofémodell, men hon är i alla fall dotter till fabrikens grundare så hon vet ett och annat om hur den ska skötas. Förändringarnas vindar blåser genom fabriken, vilket inte uppskattas av maken när han kommer tillbaka från sin konvalescens.

Potiche – En fransk troféfru är i mycket en typisk fars, där en hel del rör sig under bältet, och den håller en lättsam ton. Till att börja med var jag lite misstänksam mot valet att låta handlingen utspela sig 1977 då det inledningsvis verkade vara ett sätt att kunna använda unkna och förlegade skämt som inte skulle fungera i ett modernt sammanhang. Ganska snart insåg jag dock att det faktiskt var själva unkenheten som var den stora drivkraften i handlingen. Den gjorde att svängarna kunde tas ut ordentligt, med parodiska huvudpersoner och situationer, och tydliga konfliktzoner mellan höger och vänster samt mellan det gamla och det moderna. Hela filmen var också gjord för att se ut som om den var gjord på slutet av sjuttiotalet, med tidstypisk musik, kostym, klipp, ljudeffekter, och till och med miljöernas något torftiga filmstudiokaraktär. Jag var faktiskt tvungen att kolla upp att den faktiskt var gjord 2010 och inte 30 år tidigare. Det var ju bara de, utmärkta, skådisarnas åldrar som avslöjade hur pass nu filmen ändå är.

Filmen är underhållande, men på ett mer genomtänkt sätt än vad farser brukar vara. En berikande erfarenhet i biosalongen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Thor Heyerdahl har för mig haft en nästan mytisk status ända sedan jag först hörde talas om hans äventyr på flotten Kon-Tiki, märkligt nog via ett gammalt Kalle Anka-äventyr där knattarna besserwissrade om honom genom att läsa innantill ur gröngölingshandboken. Nåväl, Joachim Rønning och Espen Sandberg gjorde för några år sedan spelfilmen Kon-Tiki om just det äventyret, och den filmen har jag nu bevistat.

Redan från början basunerar filmen ut att det här är en storfilm, och det i själva berättaranslaget. Heyerdahl drunknar nästan som liten pojke, men växer upp och åker på studieresa till en ö i Polynesien. Där finner han flera indikationer på att öarna befolkats för 1500 år sedan från öster, Sydamerika, och inte från Asien vilket var den allmänna uppfattningen. För att bevisa sin tes föreslår han att genomföra en liknande resa där han använder samma utrustning som var tillgänglig på den tiden, det vill säga en flotte av balsaträ som är hopbunden med rep. Det går dock trögt att samla pengar till expeditionen, men till slut kan han bygga flotten, samla ihop ett litet gäng äventyrare, och ge sig iväg. Då har drygt en tredjedel av filmen redan hunnit passera. Själva resan går också trögt till en början, men efter två veckor av besvär med hajar och väder börjar de hamna i de rätta havsströmmarna. Då har filmen nästan hunnit tagit slut. Efter 101 dagar är Kon-Tiki till slut framme, och då slutar filmen. Det är alltså en mycket framtung film, som tar gott om tid på sig att dra igång och som liksom spurtar igenom en stor del del av resan.

Kon-Tiki var tydligen en mycket dyr film att göra, och det märks. Hajar, valar, flygfiskar och allt annat havsliv känns mycket övertygande, och fotot, scenografin och övrigt tekniskt (inklusive skäggväxt) håller mycket hög klass. Men själva historien som berättas känns ytterst enkelspårigt. Vilka var exempelvis egentligen besättningsmännen och vad drev dem till att göra resan? De var ju inte ute efter att bevisa någon arkeologisk teori. Jag blev helt enkelt lite besviken av att se ett gäng stora hjältar förenklas till ordinära kliché-äventyrare som för en fix idés kamp mot havet och dess invånare. Det kan vara så att myten fungerar bättre i mitt huvud än på film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Daniel sitter inne på ett ungdomsfängelse. Han tycks ha funnit en inre religiös övertygelse, men får veta att han inte kan komma in på präststudierna i och med sin kriminella bakgrund. Han får dock villkorlig frigivning med jobb på ett sågverk utanför en liten by på den polska landsbygden. Väl där känner han att han inte vill stanna resten av livet bland brädor, så han smiter istället iväg till byns kyrka där han går in för att få lite sinnesfrid. En liten enkel lögn, där han påstår för kyrkvärdens dotter att han är en präst, leder till att han måste vikariera för den ordinarie prästen. Oskolad, men med djup egen tro, blir hans framtoning rätt udda, men det gör honom även mycket populär i den lilla byn där han till slut även försöker laga ett djupt sår som uppstått efter en tragisk olycka. Det går väl sådär…

Ingenting är enkelt i Jan Komasas Corpus Christi, och det är det som gör den så stark. Grundintrigen hade kunnat fungera som allt från fars till kriminalthriller, och filmen är just rolig, våldsam och inte minst ganska sorglig. Men inget är som sagt enkelt. En i grunden riktigt dålig människa gör mycket gott i en by där det behövs och får förstås lida för sina synder, och andras likaså. Fotot är snyggt och hela filmen känns genomtänkt. Inga scener eller händelser sker liksom i onödan utan allt håller ihop fram till det våldsamma slutet. Och så är huvudrollen mycket välspelad av Bartosz Bielinia, som självsäkert lyckas förmedla Daniels osäkerhet och tvivel på sig själv när han hamnar ute på allt djupare vatten. Så gör man en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Franz Jägerstätter och hans fru Franziska lever ett bra liv tillsammans på en bördig alpsluttning i Österrike. De arbetar glatt på gården och leker med sina tre flickor i en mycket vacker trakt. Tyvärr börjar det närma sig 1940-tal, Tyskland annekterar Österrike och alla dugliga män kallas in till tjänstgöring i den tyska armén. Det ställer till det för Franz, som inte är övertygad om att det pågående kriget är rätt skäl att ta till vapen; att den tyska sidan är den moraliskt rätta. Hans inställning leder till utfrysning i hembyn, men han måste ju rycka in så han lämnar sin familj och beger sig av mot inskrivningen. Det första som de nya soldaterna måste göra är att svära trohetsed till Adolf Hitler och det Tredje Riket, men det bär så emot hans övertygelse att han håller tyst. Han förs till fängelse, går upp i krigsrätt och döms till döden för sin övertygelse, allt medan han håller sporadisk brevkontakt med sin familj, som sliter vidare i hembyn.

Terence Malicks film A Hidden Life bygger på en sann historia, och en hel del av texten är fragment från brev mellan makarna Jägerstätter. Filmen är sprängfylld av vackra bilder på alplandskap, och på arbetet ute på fälten, uppblandat med smakfull musik, utmärkt skådespelande och exakt regi. Filmhantverket är alltså fantastiskt, som ett skolexempel på hur man gör film, och ämnet känns viktigt. Hur någon som med stor övertygelse kämpar i det dolda, trots att alla runt omkring säger att det är poänglöst, ändå på något sätt kan ändra världens gång. Ändå finns det en del saker som skaver i filmen. Det är exempelvis en irriterande blandning av engelska och tyska, där bara det förstnämnda språket används när något relevant ska sägas. Alltså skriks och muttras det på tyska, medan funderingar sker på engelska. Det är tyvärr den typen av småsaker som gör att filmen känns lite ytligare än vad den skulle kunna göra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.