Vissa filmer får mycket medial uppmärksamhet. Den svensk-georgiska And Then We Danced, regisserad av Levan Akin, är en sådan. Dels så är den årets svenska bidrag till oscarsgalan, men framför allt har mycket handlat om den stora våg av protester filmen gett upphov till kring premiärvisningen Tbilisi härom veckan. Så varför är de så arga?
Filmen handlar om den unge hårt arbetande dansaren Merab som håller till på det georgiska nationella danskompaniet. En dag dyker en nykomling, Irakli, upp, och blir en svår konkurrent om de bästa dansrollerna. Det oväntade är då att Merab blir plötsligt och rejält förälskad i Irakli, och det går kärvar då rejält med den gravt maskulinitetshyllande miljön och kulturen både på danskompaniet och i Georgien i stort.
Filmen kombinerar alltså två teman som faktiskt är ganska slitna i filmsammanhang: Den ena är att upptäcka sin normbrytande sexualitet i en repressiv omgivning, den andra är att slita ont i en prestigefylld traditionell kulturinstitution. Det som får den här filmen att sticka ut är den ovanliga miljön i Tblisi, som man ytterst sällan får uppleva på film, men som fångas på bilderna på ett poetiskt sätt. Jag hade personligen rätt svårt att förstå vissa av valen huvudpersonen gör, men det beror förstås på att jag inte vet särskilt mycket om den georgiska folksjälen och dess traditioner, eller om dans över huvud taget. Jag tycker filmen känns rätt gjuten ändå, med framför allt dess estetiska genomtänkta stil och huvudrollens uttrycksfulla spel.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.