Ibland vet jag varken ut eller in när man läser en bok. Sådana saker som om jag ska ta den på djupaste allvar eller om jag snarare ska se den som ett litterärt lustspel. Rör det sig om ett politiskt ställningstagande eller symboliserar symbolerna symbolismens symboliska futtighet. Kanske är den eftertänksam, eller månne bara lite småtråkig. Komedi, tragedi, parodi, patetik, romantik? Den otröstade av Kazuo Ishiguro kan nog sägas ha haft den effekten på mig, och jag har alltså ingen egentlig aning om vad jag tycker om den, mer än att den bjuder på mycket fascinerande läsning.
I boken möts man omgående av huvudpersonen Ryder, som lite trött och sliten efter en längre resa checkar in på ett hotell i en för honom främmande stad, som känns förhållandevis centraleuropeisk. Han är en världsberömd pianist och ska vara huvudnumret vid en stor och viktig konsert om ett par dagar. Hans planerade tidsprogram är späckat med allehanda aktiviteter fram till den stora kvällen, men av någon anledning verkar Ryder genom något förargligt förbiseende inte själv ha någon som helst aning om vad som förväntas av honom. Förhållandevis ovidkommande personer rycker i honom för att få olika saker gjorda som bara Ryder kan göra i och med sitt kändisskap, och han går i regel dessutom med på dem trots det pressade tidsschemat. Det är allt som oftast mycket långa avstånd för att ta sig till de olika platserna där han förväntas vara, och då han dessutom är förhållandevis vilsen i staden blir det ofta stressande transporter. Märkligt nog är det som tur är i regel mycket kort väg tillbaka till det märkvärdigt stora hotellet, som kanske bara ligger på andra sidan dörren. Ryder tycks dessutom vara gift med en kvinna i staden, och kanske dessutom ha en son, men familjen fungerar inte så bra som han skulle vilja.
Boken är alltså en labyrint fylld av olika åtaganden som Ryder tar på sig. De är både professionella, sociala och framför allt moraliska till sin karaktär, men de går inte att uppfylla på särskilt tillfredsställande sätt eftersom det hela tiden fylls på med nya. Ryder blir alltmer frustrerad och har mest hela tiden dåligt samvete för allting han redan borde ha gjort, men även för allt han kanske inte borde ha gjort. Hela boken blir alltså en riktig mardrömsskildring, och då är mardrömmen inte en sådan som är fylld av yttre otäckheter och monster utan en sådan där man i sin förvirring själv skapar sin egen maktlöshet. En sådan dröm som man bär med sig så att man hela dagen efteråt känner sig illa till mods.
Den otröstade är som sagt mycket fascinerande, men den är också ganska lång, och det känns inte som att handlingen egentligen utvecklas någonting längs vägen. Boken bör nog läsas ganska koncentrerat för att bäst komma till sin rätt, men det kan nog sägas vara motsatsen till hur jag läste den, så det känns som om jag inte riktigt gav den någon ärlig chans. På det viset förvandlades därmed läsningen av boken till ett åtagande, med något av ett efterföljande dåligt samvete för att inte läsa intensivare. Viss symmetri uppstod alltså således.