June 2019 – The Rite of the Christmas Dance

Handlingen i Mordet på kommendören: Andra boken av Haruki Murakami tar vid där boken innan (Mordet på kommendören: Första boken) slutar, även om cliffhangern som avslutade den första delen inte riktigt höll vad den lovade. Murakami inleder dessutom med att visa upp den mest irriterande sidan av sitt skrivande genom att redan på de två första sidorna hinna med tre passager med ordentliga och detaljerade beskrivningar av kvinnobröst. Jag vet inte om det är något i den japanska kulturen som blir märkligt i översättning eller om Murakami har tuttfixering, men blir irriterande i längden att nästan samtliga kvinnor i boken beskrivs med hjälp av sina bröst. Tur då att männen i boken förklaras med hjälp av sina bilar:

Amada kallade den gamla Volvon för “en svensk bentō-låda”. En bil som skulle vara bra att frakta döda renar i.

I boken fortsätter vi följa det porträttmålande berättarjaget från den första boken och hans upplevelser som kretsar kring det avskilda konstnärshemmet där han slagit sig ner och hans kontakter med grannarna. Ett nytt porträtt påbörjas och de mystiska och underliga händelserna blir alltmer mystiska och underliga, och huvudpersonen får bokstavligen vandra vilsen bland metaforer för att finna sin plats i tillvaron och för att reda ut vad som är historiens mest dramatiska händelse: ett försvinnande.

Berättandet fortsätter i samma stil som i den första delen, men berättelsen i sig tycker jag är bättre. I stället för att bara vara en serie händelser i rad så rör sig handlingen framåt på ett mera harmoniskt sätt. Fortfarande späs det hela ut med en stor mängd ovidkommande beskrivningar, men det skapar ju den speciella atmosfären som man känner genom boken. Bokparet är alltså både irriterande och fascinerande, och därmed också läsvärt.

Du fyller två år och mamma har gjort en liten tårta som du får njuta av. Du får också en present som visar sig vara en nallebjörn. Han verkar tycka om att leka med dig, och han säger att han heter Teddy och att om man är rädd för mörkret kan man krama honom för att göra läget lite ljusare och trevligare. Senare nattas du av mamma, som sjunger om trollmor, och du somnar in i din lilla barnsäng. Någonting händer under natten, Teddy är borta och din säng är omkullvält. Du tultar iväg och letar efter Teddy, som säger att någonting är fel och att du måste hitta mamma. Mamma är borta, och huset är så mycket mera skrämmande i mörkret. Du hör mamma nynna på trollmors vaggvisa men det verkar finnas elaka monster också. Och skogar och träsk och otäcka garderober.

Stämningen i Among the Sleep är krypande och lite smått obehaglig redan från början. Det är ett spännande grepp att göra ett spel som spelas ur en tvåårings synvinkel, och det fungerar bra. Enkla vardagliga saker som stövlar och hängande kläder kan bli väldigt otäcka när man är liten, och en stängd dörr kan vara ett närmast opasserbart hinder. I det lilla barnets litet barn blandas också fantasi och verklighet utan att man ser var gränsen går. Man ju förstår ändå inte riktigt vad som händer. Den grundidén förvaltas också bra i spelet genom att historien som kommer fram är riktigt rörande. Blödig som jag är så spelade jag slutet med tårar i ögonen. Det är egentligen ett rätt sorgligt drama som spelas upp, dolt bakom en del skräckelement. Man känner sig väldigt oskyddad som småbarn, även om man har en lojal nallebjörn som stöd.

Spelet i sig är ganska rättframt med rätt okomplicerade problem som ska lösas för att komma vidare. Ibland kan det vara lite svårt att förstå vad det är för ett problem, men spelet flyter på framåt utan att kännas som att det upprepas alltför mycket.

Rent konstnärligt är alltså Among the Sleep ett mycket bra spel. Tyvärr är det tekniska utförandet inte riktigt lika njutbart. Jag blev aldrig riktigt vän med styrningen och det blev lite för ofta en källa till frustration. Det var lite för ofta svårt att göra det jag ville. Även om det kanske ska vara lite svårt med koordinationen när man spelar som en nybliven tvååring så borde skillnaden mellan att knuffa och dra vara tydlig. Att se världen genom en tvåårings ögon gör att tultandet, krypandet och framför allt klättrandet skapar lätt illamående då huvudet vickar fram och tillbaka, och det blir också irriterande i längden. Det drar ner helhetskänslan i spelet en del.

Till slut är det ändå stämningen och historien som jag tar med mig av spelet. Det finns en prolog till spelet som jag kan rekommendera för att den ger ganska mycket bakgrund till historien. Den bör dock spelas efter att man klarat huvudspelet för att grundhistorien ska komma till sin fulla rätt.