Ännu en film som baseras på en sann historia. The Glass Castle som bygger på den självbiografiska boken Glasslottet av Jeannette Walls, har i Destin Daniel Crettons regi blivit en rätt irriterande film.
Filmen startar på en snofsig restaurang i New York i det glassiga 1989 där Jeannette underhåller sin fästmans kunder. Det intressanta som händer då är att hon ber att få ta med sig hem maten hon inte orkar äta upp, och det är minst sagt ovanligt på ett sådant ställe. Utanför taxin på väg stökar två uteliggare bland soporna som hon prompt ignorerar, men det visar sig snart ha varit hennes föräldrar som hon den kvällen inte ville kännas vid. Hur det blev som det blev är vad resten av filmen handlar om genom en längre serie tillbakablickar från uppväxten blandat med fortsättningen efter restaurangkvällen.
Jeannette uppväxt var inget vidare. Under de första åren drev familjen runt i hela USA där pappan försörjde familjen genom småjobb i väntan på att hans stora vision om ett palats av glas skulle kunna förverkligas. Tyvärr hade han svårt att behålla jobben han fick, och därför blev familjen Wall ofta tvungen att med kort varsel fly undan fordringsägare. Mamman var också drömmare, men av det tavelmålande slaget. Spriten tar tag i pappan, mamman vill bara måla, så det är upp till de fyra barnen att ta hand om sig själva. Och det blev ju folk av dem, vilket man ju redan sett i filmens inledning.
Jag antar att filmen vill försöka spegla de spår i själen som skapas av en sådan uppväxt, fånga det sociala arvet och visa på det amerikanska klassamhället som det är, men jag tycker inte att det fungerar särskilt bra. Många vackra bilder från stora amerikanska landskap blandas med en riktigt stjärnfylld skådespelarensemble, men historien tar sig inte. Det blir mest bara ytligt och utslätat, och den sista delen rent av outhärdligt sentimentalt. Det blir som att de djupa spåren inte lämnat några spår efter sig. Jag tycker mest att det känns fel, och rätt falskt trots att man till och med får se rätt många klipp med den riktiga familjen Wall under eftertexterna.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.