Ett lik grävs 2012 upp i den lilla kuststaden Oosterby, och det identifieras som den man hade trott bränt ner ett pensionat 1991. Flera personer omkom i den branden, och samtliga av dem hade varit medlemmar i “de vänsterhäntas förening” som hade existerat i staden under 1960-talet. Det är förstås en smula irriterande att den som ansetts varit gärningsman ett par decennier senare i stället visar sig vara ännu ett av brottsoffren, så därför dammas den sedan länge pensionerade kommissarien Van Veeteren av för att få ett nytt försök att reda ut fallet. Vem och varför är frågor som söker svar, precis som brukligt är i deckare.
De vänsterhäntas förening är min första kontakt med Håkan Nessers deckarvärld, men det är tydligt att den världen redan var väl befolkad med dugliga polisutredare, och inte minst tydligt utmejslade personligheter. Boken fungerar riktigt bra som fristående läsning för oss som inte har koll. Handlingen rör sig framåt i makligt tempo, och även om man som läsare har tillgång till mer information än vad någon av personerna har är det ändå lurigt att försöka reda ut vad som egentligen är händelsekedjan. Det är alltså en välkomponerad historia, men den känns också lite grann som om den går på rutin och mycket handlar om själva åldrandet. Det hela bakas ihop till en trivsam läsning, där lindrig spänning efterhand byggs upp efter mycket småpratande och halvfilosoferande, noga uppblandade med tupplurar.