Nisha lever ett rätt vanligt tonårsliv i Oslo där hon hänger med kompisarna och går på sena fester. Det balanserar hon med livet hemma i lägenheten med sin familj, som följer traditionerna från hemlandet Pakistan. Balansgången går minst sagt illa när hennes far kommer på henne med pojkvän på rummet. Som något slags straff förs hon mot sin vilja till faderns systers familj i Pakistan för att lära sig bete sig som folk. Hur skulle familjen annars kunna se sina vänner i ögonen efter hennes skamfulla beteende? Hur kan annars hedern återupprättas? Vad ska folk säga?
Historien i Vad ska folk säga bygger på regissören och manusförfattaren Iram Haqs egna upplevelser. Det ger filmen en ordentlig tyngd av trovärdighet, eftersom den annars skulle kunna upplevas som mycket svartvit. Tyvärr känns det som att många av mina fördomar om Pakistan infrias i den här filmen. Framför allt i det att hederstänkandet verkar gå ut över och vara viktigare än allt annat, och att det även utnyttjas för påtryckningar och utpressningsliknande övergrepp.
Filmen är mycket mörk och fylld av känslan av hopplöshet, och det känns hela tiden som att det bara går värre och värre hur man än gör. Man känner att det måste kunna gå att bryta upp mot traditionerna, i alla fall vill man det. Det är en stark film som gör mig arg över hur det kan fungera i världen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.