Lille femårige Saroo vill visa sig lika stor som sin storebror så han tjatar sig med ut på nattjobb runt byn för att skrapa ihop lite mat till familjen, där mamma jobbar på ett stenbrott och pappa inte finns. Han somnar olyckligtvis på ett tåg, och kommer ifrån allt och alla han känner eftersom han inte kan komma ut ur tåget förrän flera dagar och över hundra mil hemifrån. Han hamnar då i det folkmyllrande Calcutta, där han inte förstår sig på miljön och inte talar språket. Det blir förstås en stor omställning och han har tur som klarar sig vidare till att slutligen bli adopterad av ett välvilligt par från Australien. Senare, som vuxen, räcker det då med en lukt, en smak, för att Saroo ska drabbas av en svår identitetskris och han bestämmer sig för att försöka hitta tillbaka hem igen. Men hur gör man det?
Filmen Lion av Garth Davis bygger på en verklig historia och det känns direkt att den är gjord för att locka fram tårarna. Själva historien är mycket stark, och filmens inledande del, när den lille gossen kommer bort, är riktigt bra. Men filmen drar sedan åt något Hollywoodliknande håll där det inte verkar finnas några nyanser i berättandet. Fotot är vackert, musiken en smula smetig, och skådespelarna gör ett tämligen bra jobb. Efter filmen känns det ändå som att mina tårar har lockats fram genom manipulation. Svåra personliga trauman används som ursäkt för att skapa en film för att tjäna pengar och vinna filmpriser. Det är nog den aspekten som gör att filmen inte riktigt sitter rätt hos mig.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.