Month: September 2018

Man känner igen mycket från ett otal andra filmer. Det är sista året i high school i en rätt tråkig stad (Kaliforniens bortglömda huvudstad Sacramento den här gången), och det är dags att bli vuxen och komma därifrån. Lady Bird skulle alltså mycket enkelt försvinna i mängden, men Greta Gerwig har i sin regidebut lyckats få ihop en riktigt sevärd film som jag gillade att se.

Christine är sjutton år och har gett sig själv namnet Lady Bird och skaffat färgglatt hår för att utveckla sig själv till den hon själv vill vara. Familjen har det rätt knapert, hennes katolska skola är ointressant, och hon befinner sig i något slags ständigt känslomässigt krig med sin mamma. Hon vill komma bort från alltihopa och istället landa på något av de friare collegen på östkusten men hennes betyg verkar inte räcka till något annat än ett delstatscollege.

Filmen Lady Bird känns nästan lite loj på ytan, dels i själva ämnet men också hur det framförs. Tempot är egentligen ganska lugnt, men allting är vältajmat och leder historien rätt rappt framåt ändå. Skådespeleriet är fantastiskt och många av scenerna är mycket genomtänkta, även om det finns ett par lite onödiga billiga, men publikfriande, poänger. Överlag ligger en stor portion ömhet över filmen, där den viktiga frågan ställs rakt ut om huruvida kärlek och uppmärksamhet egentligen är samma sak. Jag antar att det kan vara så. Att det man ägnar stor tid åt att racka ner på är det man egentligen älskar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Lille femårige Saroo vill visa sig lika stor som sin storebror så han tjatar sig med ut på nattjobb runt byn för att skrapa ihop lite mat till familjen, där mamma jobbar på ett stenbrott och pappa inte finns. Han somnar olyckligtvis på ett tåg, och kommer ifrån allt och alla han känner eftersom han inte kan komma ut ur tåget förrän flera dagar och över hundra mil hemifrån. Han hamnar då i det folkmyllrande Calcutta, där han inte förstår sig på miljön och inte talar språket. Det blir förstås en stor omställning och han har tur som klarar sig vidare till att slutligen bli adopterad av ett välvilligt par från Australien. Senare, som vuxen, räcker det då med en lukt, en smak, för att Saroo ska drabbas av en svår identitetskris och han bestämmer sig för att försöka hitta tillbaka hem igen. Men hur gör man det?

Filmen Lion av Garth Davis bygger på en verklig historia och det känns direkt att den är gjord för att locka fram tårarna. Själva historien är mycket stark, och filmens inledande del, när den lille gossen kommer bort, är riktigt bra. Men filmen drar sedan åt något Hollywoodliknande håll där det inte verkar finnas några nyanser i berättandet. Fotot är vackert, musiken en smula smetig, och skådespelarna gör ett tämligen bra jobb. Efter filmen känns det ändå som att mina tårar har lockats fram genom manipulation. Svåra personliga trauman används som ursäkt för att skapa en film för att tjäna pengar och vinna filmpriser. Det är nog den aspekten som gör att filmen inte riktigt sitter rätt hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.