Solar 2 är ett trivsamt litet spel där man får leka astronomiskt objekt. Man startar sin tillvaro som asteroid, och genom att samla på sig massa, via kollisioner med andra asteroider, kan man bli en liten planet. Samlar man då på sig mer massa kan ens planet börja hysa liv, som flyger omkring i efter hand allt mer avancerade rymdfarkoster. Passerar ens planets massa ett tröskelvärde startar fusionsprocesser i dess inre och planeten blir en liten stjärna, som i sin tur kan bygga på sig massa och bli allt större tills den imploderar och bildar ett svart hål. Det svarta hålet kan då samla på sig allt mer massa tills hela universumet imploderar och återexploderar, varvid hela processen börjar om på nytt.
Spelet skulle måhända upplevas som en smula enahanda om den här förenklade astronomiska och kosmologiska cykeln var det enda som erbjuds. Som tur är finns det något slags allsmäktigt väsen som ser till att det finns ett antal uppdrag att göra under varje stadium av ens utveckling. Det kan röra sig om att som asteroid se till att slå ner på en planet för att förstöra möjligheterna för dinosaurierna att utvecklas, eller att som en stjärna med planetsystem ta sig från en punkt till en annan utan att av misstag stöta i något annat astronomiskt objekt. När man klarat av alla uppdragen kan man fortsätta med att klara av ett antal utmaningar på bästa möjliga sätt, eller bara glida omkring och pyssla om sina planetsystem.
Som jag redan nämnt är spelet en trevlig bekantskap. Det är inte alltför svårt att klara uppdragen när man väl har börjat få någon känsla för styrningen. Gravitationen ställer emellanåt till det, och man vinner i de flesta fall på att ha ordentligt tålamod för att komma framåt. Att precision och tålamod krävs skulle kunna göra spelet frustrerande, men jag kände det snarare som att jag blev märkbart bättre med tiden. Tyvärr känns det som att uppdragen tar slut lite för snabbt för att det ska vara kul att fortsätta spelandet. Man vill spela, men har ingen morot.
Det märks i stort sett inte att Solar 2 börjar få en hel del år på nacken. Dess utseende är prydligt och stiliserat i all sin enkelhet. Det är bara musiken som känns riktigt bedagad, och det är framför allt den som gör att det blir lite jobbigt att sitta längre tider vid spelet. Men som ett kortare tidsfördriv att pyssla med i små doser fungerar det alldeles utmärkt. I alla fall om som man kan komma över de illa valda färgerna i stjärnornas utveckling. Det känns helt enkelt grymt fel att gå från blå via gul till röd när stjärnan blir tyngre, men då är jag nog alltför småpetig i detaljerna.