Filmen inleds med en begravning. Det är Victor Adelman, en av Frankrikes mest upphöjda författare, som är den döde. En författare som vill skriva en biografi får då tillfälle att få en intervju med änkan, Sarah Adelman. Hon berättar historien om deras liv tillsammans, från det att de träffas första gången på en sjavig nattklubb i Paris. Han är självupptagen och packad, hon är självupptagen och manipulativ. De är elaka mot varandra mest hela tiden, samtidigt som de poserar på det typiskt franska intellektuella sättet. Han skriver, och hon redigerar texterna. Det handlar framför allt om framgång och förfall, och njutningen av att vara elaka mot varandra.
Herr och fru Adelman av Nicolas Bedos är ingen sympatisk film. Jag skulle verkligen inte vilja utsätta mig för att umgås med någon i paret Adelman. Det hindrar inte filmen från att vara rätt skarpt skriven, men det är framför allt under den första halvan. Den andra halvan av filmen rinner skärpan liksom ut i sanden, och det blir inte så mycket kvar. Jag känner mig faktiskt osäker på om filmen är tänkt som en satir över kulturvärlden, eller om den bara ska spegla hur roligt man kan ha det när man är framgångsrik och intellektuell och kan köra över folk som inte kan igen. I princip var det så att jag blev road under första halvan av filmen, och förfärad under den andra halvan. Det var som om mänsklig värme saknades.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.