Av någon anledning har jag kopplat ihop sången Jag längtar till Italien med Evert Taube. Idag fick jag lära mig att det är Birger Sjöberg som ligger bakom den, med orden Där små citroner gula de växa uppå strand. Därmed har jag lärt mig något nyttigt idag, och i filmen av Teresa Fabik med titeln Små citroner gula fick jag lära mig att ärlighet är bäst i längden. Filmen bygger förstås på Kajsa Ingemarssons roman.
Agnes drömmer om att jobba på restaurang, och får börja från den djupaste botten på ett hypersnobbigt ställe i Stockholm. När hon får sparken och hennes rockpojke till pojkvän samma dag lämnar henne för en bystigare brutta rasar hennes tillvaro samman. Vilken tur att mamma och pappa finns till hands med god mat och kärlek. Hon får chansen att starta upp en egen restaurang tillsammans med en gammal kollega med hjälp av ett stort lån från sina föräldrar, men den går inte så bra. Ska hon våga utnyttja att en känd, men hemlig, matrecensent bor i hennes hus?
Filmen är fylld av pinsamheter, missförstånd, felsteg, självupptagna klyschor till män, god mat, ond mat, kärlek, sorg, besvikelser, och ett slags hopp om bättring. Det är vad en romantisk komedi ska vara. Filmen börjar i ett högt tempo, men det känns som om den mattas av efter hand och nästan blir lite trög. En del av skådespelarna verkar inte heller riktigt trivas i sina roller, men historien tar en del vändningar som i varje fall jag inte var beredd på. Filmen känns kanske något lättsmält, men den mättar för stunden.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.