Month: April 2017

Gud har för mycket tid

Bokomslag Gud har för mycket tid

Hur bryter man egentligen mot normerna? Det verkar finnas någon slags konvention om hur normbrytare ska bete sig, och bryter normbrytaren mot den normbrytarnormen så är det inte längre särskilt lätt att veta vad för slags person man har att göra med. Martin Luuk skildrar i Gud har för mycket tid just normbrytare.

Gabriella fångar svanar och bär med dem hem till sin lilla lägenhet för att skydda dem från friheten. Hon forskade tidigare om ekosystem men hoppade av allt och drog sig tillbaka. Hon hade som ung gjort upp en pakt med vännen Johanna om att en dag cykla in i solen för att därifrån kommer allt att se fantastiskt ut. Johanna i sin tur blir en internationellt framgångsrik konstnär med en specifik, rätt kroppslig, inriktning. De glider ifrån varandra och ihop igen under deras liv, som skildras av bokens berättare som arbetar på Arkivet och därför håller koll på sådana saker. Han berättar också om andra personer, såsom exempelvis Autoerotikens fader, som alla har något med Gabriella och Johanna att göra.

Boken är en riktigt trevlig bekantskap. Texten hoppar i tid och rum vilket är ungefär vad funderingar brukar göra, så den fungerar egentligen mera som en tanke än som en sammanhållen berättelse. Men det är ändå berättelsen som kommer fram till slut. Det är ganska ledigt skrivet, och det känns som om mycket möda har lagts på att hålla texten komprimerad. Det är ingen satir även om trender och moderna later behandlas, utan den är mera en melankolisk betraktelse av livet. Nästan varje mening känns välansad och genomarbetad, och det går att ta väldigt många fraser ur boken att använda till en mörk aforismsamling att bläddra i när man känner sig alltför vanlig.

Integritet och rädsla. Är nästan. Synonymer.

Å andra sidan kan man också få intrycket att boken startade med frasen Mens över sjö och strand och att sedan allt annat i den kom till för att fylla igen luckorna, men det gör inget.

Boken är kort, men välfylld. Den är riktigt bra. Det var jag faktiskt inte beredd på.

Doodle God

Hur svårt kan det egentligen vara att vara en skapargud? I Doodle God får man tillfälle att prova på det i ganska rimlig skala. Man startar med de fyra elementen (jord, vind, eld, vatten) och kombinerar dem efter eget godtycke för att skapa nya ämnen och saker och begrepp och bygger på så sätt upp världen. Luft och vatten blir exempelvis till ånga och vatten och eld blir givetvis alkohol. Längre fram i spelet kan man skapa kärlek och lokomotiv. Poängen med spelet är att skapa allt som spelet tycker ska ingå i en värld, och det är även där som problemet med spelet finns. Det är nämligen inte alltid självklart vad spelet vill att man ska komma fram till, och ibland känns logiken lite trevande när det gäller vad som ska kombineras (sten och liv blir ägg). För att klara av spelet hamnar man därför så småningom i läget där man metodiskt provar att kombinera allt med allt, och då är det inte lika roligt längre. Det finns ett system där man kan få ledtrådar till vad man ska göra, men det går inte alltid. Sidouppdragen, med lite varierande knep och knåp, fungerar bra att varva världsbyggandet med.

Doodle God är ett småtrevligt spel som man kan plocka fram lite då och då. Musik och grafik är småtrevliga liksom hela spelidén. Det är riktigt skojigt att se hur en kal och öde värld sakta blir mer och mer fylld av saker men, som sagt, hamnar man i läget när man bara systematiskt provar sig fram så är det inte roligt längre.

Små citroner gula

Av någon anledning har jag kopplat ihop sången Jag längtar till Italien med Evert Taube. Idag fick jag lära mig att det är Birger Sjöberg som ligger bakom den, med orden Där små citroner gula de växa uppå strand. Därmed har jag lärt mig något nyttigt idag, och i filmen av Teresa Fabik med titeln Små citroner gula fick jag lära mig att ärlighet är bäst i längden. Filmen bygger förstås på Kajsa Ingemarssons roman.

Agnes drömmer om att jobba på restaurang, och får börja från den djupaste botten på ett hypersnobbigt ställe i Stockholm. När hon får sparken och hennes rockpojke till pojkvän samma dag lämnar henne för en bystigare brutta rasar hennes tillvaro samman. Vilken tur att mamma och pappa finns till hands med god mat och kärlek. Hon får chansen att starta upp en egen restaurang tillsammans med en gammal kollega med hjälp av ett stort lån från sina föräldrar, men den går inte så bra. Ska hon våga utnyttja att en känd, men hemlig, matrecensent bor i hennes hus?

Filmen är fylld av pinsamheter, missförstånd, felsteg, självupptagna klyschor till män, god mat, ond mat, kärlek, sorg, besvikelser, och ett slags hopp om bättring. Det är vad en romantisk komedi ska vara. Filmen börjar i ett högt tempo, men det känns som om den mattas av efter hand och nästan blir lite trög. En del av skådespelarna verkar inte heller riktigt trivas i sina roller, men historien tar en del vändningar som i varje fall jag inte var beredd på. Filmen känns kanske något lättsmält, men den mättar för stunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Outlast

Jag har nog aldrig spelat ett skräckspel där själva skräcken funkar så bra som i Outlast. Det var rent ut sagt otäckt skrämmande, vilket ett renodlat skräckspel ska vara.

Intrigen i sig är inte särskilt originell. Miles Upshur, en frilansande snokande journalist, får ett anonymt tips om att obehagliga experiment utförs på patienterna på en privat psykiatrisk vårdanstalt vid namn Mount Massive Asylum. Han anländer dit en mörk och stormig natt, beväpnad med en videokamera, ett anteckningsblock, och en stark vilja att avslöja vad anstaltens ägare, Murkoff Corporation, egentligen håller på med. Dörrarna är visserligen låsta, men Miles smyger sig ändå in och upptäcker till sin förskräckelse att korridorerna är fyllda av bråte och blod och likdelar efter personalen. Han får reda på att patienterna har slagit sig fria och är bortom all kontroll. Tyvärr går det inte att fly den väg han kom in så det enda alternativet är att bege sig djupare in i anstalten för att försöka hitta en väg ut, och för att få reda på vilka hemskheter som pågår och har pågått där.

Det som gör Outlast riktigt obehagligt som spel är att man känner sig så hjälplös, och då spelet är i förstaperson lever man sig in i det hjälplösa. Många av rummen man går in i är helt nedsläckta så man måste titta genom videokameran, som turligt nog är utrustad med en mörkerseende funktion, men den drar batterier så det gäller att hushålla med användandet så att man inte fastnar i någon prekär situation i blindo i mörkret när batterierna tar slut. Och prekära situationer hamnar man ofta i. Man kan nämligen inte försvara sig mot de illvilliga patienterna på annat sätt än att springa eller att gömma sig. Mycket tid tillbringas gömd under sängar eller i garderober i väntan på att inte upptäckas. Det här leder till en stadig krypande skräckupplevelse genom hela spelet som förstärks av en effektiv musiksättning och genomarbetade, hyfsat varierade, miljöer. Inblandat finns också en del mera klassiska skrämseleffekter där man hoppar till, men de är liksom inte egentligen nödvändiga. Jag är ju redan rädd.

Spelet är ganska linjärt så man behöver inte klura särskilt mycket över vad man ska göra. Känns det som om man har hamnat i en återvändsgränd finns det i regel någon ventilationstrumma man kan klättra upp i och smyga vidare, eller kanske något lågt placerat hål i en hög av bråte att krypa igenom. Det blir nästan lite parodiskt efter ett tag, men många andra spel lider också av det här fenomenet.

Det finns ett nedladdningsbart tillägg, Outlast: Whistleblower, som ger lite bakgrund till historien. Man spelar helt enkelt den anonyma källan som tipsade Miles om anstalten. Det drar lite mera åt äckel än åt skräck vilket gör att jag inte gillade det lika mycket som huvudspelet, men det fyller i alla fall i en del luckor i berättelsen.

Outlast är inget djuplodande spel, men det är synnerligen effektivt på att skrämma upp och det är ju det som är poängen.

Sänkningen av Laconia

Det känns rätt märkligt att se en miniserie gjord för TV på bio under skenet av att vara en biofilm med paus. Exempelvis så måste det i en miniserie ses till att tittaren inte byter kanal omgående vilket gör att berättartekniken bygger på att fånga intresset så fort som möjligt. Av samma anledning finns det också ofta en trailer om vad som ska ske i nästa del strax innan pausen. Är bilderna tänkta att visas i en TV i hemmamiljö är de ofta fyllda av närbilder på människors ansikten, och skärpedjupet är ofta ganska grunt. Det är i alla det som jag känner när jag sett Uwe Jansons Sänkningen av Laconia.

Filmen beskriver en omtalad händelse från andra världskriget då oceanångaren Laconia sänktes av en tysk ubåt. Laconia användes av britterna som trupptransportfartyg under kriget, men på just den här resan transporterades ett stort antal italienska krigsfångar och även ett antal civila resenärer. Två torpeder från den tyska ubåten räckte för att sänka Laconia, men när ubåten tittade närmare på vraket och såg vilken typ av människor som låg i vattnet stannade den kvar och en räddningsaktion inleddes. Men det är inte lätt att vara hjälpsam under krig.

Som miniserie är Sänkningen av Laconia alldeles utmärkt. Berättelsen rör sig framåt i ett lagom tempo, och man får följa historien från flera olika vinklar. Möjligen kändes den andra delen något mer utdragen än vad historien klarade av att bära. Som långfilm med paus, däremot, blev det lite väl mastigt för min smak. Det blev helt enkelt lite för mycket av allting. Ett drama om medmänsklighet, en katastroffilm, en krigsfilm, en film om hjältemod, och en film om felaktiga militära beslut. Allt detta på en gång.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.