Vi är i Sana (Jemens huvudstad), med sol och folkmyller. En tioårig flicka ger sig ut för att handla bröd men ändrar sig i bageributiken och ger sig i stället av ut i staden. En man fångar upp henne, men hon sliter sig loss och hoppar in i en taxi. Hon tar sig till en domstol, hittar en domare, ser honom i ögonen och säger till honom att att hon vill skilja sig från sin man. Hon heter Nojoom, och filmen Nojoom av Khadija Al Salami handlar om henne.
Hos domaren berättar Noojom om sitt liv, uppväxten i en liten bergsby, familjens flytt till storstaden, hur det gick till när hon giftes bort med en för henne okänd man och varför hon vill skilja sig. Det är en stark och obehaglig historia, men den visar sig också vara oväntat nyanserad. Bilden av bakgrunden till historien klarnar efterhand och slutsatsen är att det inte är ondska som ligger bakom den ingrodda traditionen med barnäktenskap och hederskultur, utan att mycket bottnar i okunskap. Med utbildning kan man komma tillrätta med många problem som kan ses som olösliga. Det finns hopp om bättring.
Nojoom bygger på en sann historia. Filmen i sig är tekniskt välgjord, men skådespeleriet känns lite svajigt hos en del av ensemblen. Det hindrar inte den starka historien att komma fram, men det får en del vardagssituationer att kännas stela. Eftersom jag inte är särskilt bekant med jemenitiska seder känns mycket av vad som sker en smula obegripligt för mig, men det gör också att jag på sätt och vis, förvissa på en ganska banal nivå, kan få ta del av Nojooms känslor att vara med i ett skeende som hon inte förstår.
Det är lätt att överanalysera ens egen reaktion på en film, och det är det jag gör. Filmen visar i alla fall att trots att det ser mörkt och hopplöst ut nu så kan det ändå ske en utveckling så att framtiden kan bli ljusare. Alla som kan måste hjälpa till.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.