Historien känns bekant. Eirin är en blyg och passiv ung kvinna som runt 1950 lever i en småstad på Irland tillsammans med sin mor och syster. Hon har inga möjligheter att få något annat än ströjobb trots att hon uppenbarligen är klipsk och helt reko. Hennes syster har via kyrkan fått kontakt med en präst i Brooklyn (New York) som kan sponsra en resa över Atlanten, ordna husrum och arbete så Eirin packar ihop sina få ägodelar och reser iväg. Väl på plats har hon till att börja med svårt att passa in och lider av svår hemlängtan, men hon hittar ändå kärleken och börjar efterhand finna sig väl till rätta. Det är först när en familjetragedi får Eirin att återvända till Irland som historien blir intressant, och den blir det med besked…
Det kanske verkar som om jag tycker att berättelsen i John Crawleys Brooklyn banal, men det är helt fel. Historien är bara en bakgrund, ett tema att bygga på. Den verkliga berättelsen handlar om längtan bort, längtan hem, längtan att passa in. Den handlar också om att utveckla sig själv och mogna och att bli den man faktiskt varit hela tiden. Det är stor välspelad filmkonst att få se Eirins långsamma förvandling från en blyg tjej till en självsäker kvinna som vet vad hon vill, bara chansen dök upp.
Brooklyn bygger på en roman av Colm Tóibín, men om den vet jag ingenting.
För mig känns det ovant i en emigrationshistoria att alla är så välvilliga, men det kanske är ett tecken på min egen djupt ingrodda pessimism. En del scener, framför de som utspelar sig runt middagsbordet i Brooklyn-pensionatet, är riktigt roliga. Ibland känns bilderna lite väl utstuderade så att det blir alltför mycket vykorts/kuliss-känsla över dem, men ofta ser det bara snyggt ut. Och känslor är det gott om.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.