Month: July 2016

En kortroman eller en långnovell? Mannen som läste högt på 06.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent är åtminstone en bok.

I historien får man följa Guylain Vignolles som under sitt 36-åriga liv lärt sig hur man gör sig osynlig genom att smälta in i bakgrunden. Hans arbete går ut på att övervaka papperskrossen till vilken makulerade böcker beger sig på sin slutgiltiga resa mot återvinning. Emellanåt fastnar ett par ark inuti maskinen och dessa tar Guylain hand om för att, mot sin drift att inte utmärka sig, läsa dem högt på morgonens lokaltåg som tar honom till arbetet. Det han läser är alltså lösryckta sidor utan inbördes sammanhang, men bara det faktum att han bedriver högläsning börjar väcka känslor hos medpassagerarna. En dag hittar han ett USB-minne på tåget som även väcker Guylains känslor.

Mannen som läste högt på 06.27-tåget är i grund och botten en enkel, söt och romantisk historia, men om man vill kan man också se den som en samhällssatir om behovet av berättande i det moderna, alltmer rationella och fantasilösa, samhället, varför man nu skulle göra det. Det fåtal personer som finns med i boken är alla (förutom Guylain) ganska endimensionella krumelurer som liksom bara har en funktion i tillvaron. Det hade inte fungerat i längden, men nu är boken tillräckligt kort för att det fortfarande ska kunna fungera. Den är också tillräckligt lång för att historien ska utveckla sig på ett tillfredsställande sätt. Den är helt enkelt väldigt lagom.

Det är ett ovanligt berättargrepp att omedelbart tala om vad som kommer att hända i en bok för att sedan ägna resten av boken till att beskriva skeendet. Det är precis vad Richard Ford gör i Kanada:

Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.

Det är bokens inledande två meningar, och vad jag har förstått så har de redan blivit så pass klassiska att de i alla fall dyker upp i korsord och liknande ställen. Inledningen skapar en spännande effekt av att man vet att det går åt skogen, man kan till och med se alla stegen på vägen till skogen, men man kan ändå inte göra någonting åt det. Frågan är emellertid om man kan bygga en roman på den effekten.

Berättaren i Kanada är Dell Parsons som ser tillbaka på ett par bedrövliga månader när han var femton år i början av 1960-talet. Han har en ganska lugn tillvaro i Great Falls tillsammans med far, mor och tvillingsyster, och tillbringar sina dagar med att fundera kring schackspel och biodling. Ett antal dåliga beslut av de vuxna leder sakta men säkert leder till en punkt utan återvändo, och hela den lugna världen rasar samman. Dell kommer till Kanada, men det är inte så bra på andra sidan gränsen heller.

Det krävs ingen djupare fantasi för att inse att passagen av gränsen till Kanada motsvarar Dells färd in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Steget från oskyldiga drömmar till kall verklighet. Det känns som om det är den egentliga poängen i boken.

Historien är så förbaskat detaljerad i beskrivningarna att när man läser den så känns det som om berättaren faktiskt varit med om det hela på riktigt, försedd med ett fotografiskt minne. Framför allt beskrivningar av i sammanhanget egentligen helt ovidkommande miljödetaljer sker mest hela tiden. I kontrast till det tycker jag att beskrivningarna av människorna känns märkligt ofullständiga då man i detalj får veta vad folk säger, vad de gör, och hur de ser ut, men man ändå inte får någon känsla för deras inre liv. Även berättaren själv känns märkvärdigt passiv, och de initiativ han ändå tar sker liksom utanför berättelsen.

Med alla detaljbeskrivningar och den långsamt framskridande historien som man hela tiden vet varthän den är på väg så blir Kanada en rätt seg historia i längden, men den är samtidigt välskriven och spänningseffekten jag beskrev i början håller intresset vid liv i stort sett hela vägen. Boken är inget mästerverk, men den är trots sin småtråkighet en bok som jag förmodligen kommer att minnas länge.