Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!
De ovanstående orden dyker upp i Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, och de kan utan problem användas som en sammanfattning av grundtanken i boken. Kärlek är en allvarsam lek, där man inte har något egentligt val. Den bara dyker upp.
Boken inled med ett bad år 1897. Lydia Stille, en ung kvinna på arton år, plaskar omkring i en vik ute i Stockholms skärgård vid en stuga som hennes far har hyrt. Hon tänker nyförälskat på den tre år äldre Arvid Stjärnblom, en kandidat som tillbringar den sommaren hos en av grannarna ute vid havsbandet, och det visar sig att förälskelsen är ömsesidig. Men Arvid känner en oro för att inte kunna försörja dem båda om de skulle gifta sig, så han ber henne att inte vänta på att hans ekonomi skulle stadga sig, utan hon ska gå vidare. Han får arbete på en tidning, och hon gifter sig med en betydligt äldre och rikare man vilket Arvid tar hårt. Efter fem år gifter sig även Arvid med en kvinna han egentligen inte älskar mest för att det föll sig lämpligt. Ytterligare fem år senare möter Arvid och Lydia varandra och passionen flammar upp igen, och den här gången mycket kraftigare.
Nu när jag har sammanfattat handlingen känns den närmast banal och absolut inte värd att vara en svensk litterär klassiker, men boken handlar inte särskilt mycket om de yttre händelserna utan om alla de stadier i hur passionen och förälskelsen mellan två människor utvecklas. Om man ser över tiden är det inte särskilt ofta lycka inblandat i de båda huvudpersonernas känslor för varandra, men kanske i fråga om volym.
Boken känns förvånansvärt modern trots att Söderberg stoppat in en hel del samtida händelser såsom världsutställningen, Dreyfusaffären och unionsupplösningen, och dessutom en hel del samtida miljöbeskrivningar. Inte en det faktum att jag läste utgåvan från 1912 med en hel del gammalstavning kunde ta bort den moderna känslan i texten. Boken rör sig lugnt framåt med allt det vardagliga i livet, och så förstås den plötsliga passionen mitt i alltsammans som även den går och blir vardag och nästan lite småtråkig.
Den allvarsamma leken är en njutning att läsa för språkets skull. Det är klart och tydligt, och dessutom med ett ordentligt bett där det behövs. Personerna i boken gör många val som ligger diagonalt mot vad jag skulle ha gjort i samma situation, men deras val är ändå fullt begripliga och rentav logiska. Det tycker jag faktiskt att inte många författare klarar av att få till. Lydia framstår efter hand som en rätt manipulativ kvinna som leker med Arvids, och andra mäns, känslor även om hon själv lider av det. Men hur stort val hade hon egentligen utan utbildning eller rimlig sysselsättning?
Det finns mycket att hitta och att fundera över i Den allvarsamma leken. Att kalla den läsvärd vore en underdrift.
