Återigen får jag tillfälle att fundera över vad som gör en människa. I Left 4 Dead 2 befinner vi oss i efterdyningarna efter en pandemi. Någon slags sjukdom som förvandlar vanliga människor till zombieliknande monster har spritt sig över världen. De smittade blir extremt blodtörstiga och de ger sig på friska människor så fort de får möjlighet. En del smittade har dessutom skaffat sig förmågor som närmast kan beskrivas som övermänskliga, och dessa använder de gärna i sin jakt på friskt blod. Fyra överlevare (Coach, Ellis, Nick och Rochelle) verkar vara immuna mot smittan och de befinner sig på taket till ett hotell någonstans i Georgia, USA, och nu ska de försöka ta sig därifrån för att leta upp något ställe som kan anses säkert. De är förvisso immuna mot smittan, men de är förstås känsliga mot det fysiska våldet som de smittade har för vana att utöva på de friska.
Grunden i Left 4 Dead 2 är för de överlevande att ta sig från punkt A till punkt B med ganska få variationer på temat. Ibland måste de hålla stånd tills något räddningsfordon dyker upp, ibland måste de samla bränsledunkar för att fylla på tanken till fordon eller elektriska generatorer, men i regel handlar det om att skjuta och hacka och motorsåga sig fram genom horder av smittade på väg mot en ny kort andhämtning. Frågan är om det gör överlevarna ett dugg bättre än de smittade. Med tanke på att varje smittad varelse en gång varit en normal människa med allt vad det innebär av familjeliv och minnen känns det väldigt rått att bara ha ihjäl alla man ser (det blir snabbt flera tusen) i stället för att försöka förstå hur smittan fungerar och kanske hitta något botemedel för de redan drabbade. Lyckligtvis verkar smittan bara drabba fullvuxna, eller i varje fall är det bara de vuxna som blir våldsamma.
Spelet fungerar mycket bra. Styrningen känns rätt, och svårighetsgraden kan man ställa in så att de flesta borde känna att det blir utmanande. Det blir emellanåt lite mastigt med alla lemlästade och sönderskjutna kroppar och allt blodstänk, framför allt i kombination med det slafsande ljudet av kött som faller i backen, men man trubbas av så småningom. Spelet är i första hand ett samarbetsspel där man tillsammans ska ta sig igenom köttmassorna, och därför är det synnerligen trist att spelets sämsta sida är dess spelare. De spelare som jag har parats ihop med när jag har försökt samarbetsspela har alla varit barnsliga, elitistiska eller bara korkade så det har inte varit särskilt trevliga upplevelser (om man tittar på spelets “gemenskapscentral” på Steam förstår man vilken typ av spelare som dominerar och vilken jargong som gäller). Det går att spela solo också, men då tappar man en viktig dimension av spelet. Man får helt enkelt anstränga sig för att hitta ett gäng medspelare man trivs med för att till fulla kunna uppskatta spelet.