Den sjunde filmen om den där galaxen långt långt bort där ett stjärnornas krig utspelar sig har fått namnet Star Wars: The Force Awakens när den visas i Sverige. Frånvaron av en ordentlig svensk titel är nog det största felet med filmen i mina ögon, annars innehåller den en behaglig återgång till stilen från de första filmerna i serien utan att för den skull kännas gammal. Regissören JJ Abrams har lyckats riktigt bra med att göra den Star Wars-film jag ville ha.
Det har gått ett trettiotal år sedan rebellerna förstörde den andra Dödsstjärnan i slaget vid Endor och Rymdimperiets kejsare fått på nöten av en nysnäll Darth Vader. Luke Skywalker, som i högsta grad var inblandad i de händelserna har försvunnit, och spillrorna av Rymdimperiet har organiserat om sig och kallar sig Första Ordningen under ledning av en som kallar sig Snoke och som har en mäktig hantlangare i Kylo Ren. En karta som visar vart Luke har gömt sig snokas fram, och alla är plötsligt på jakt efter den kartan. En skrotsamlare, med namnet Rey, och en avhoppad stormtruppare, som får namnet Finn, hamnar i händelsernas centrum, och som vanligt när “kraften”är inblandad så sker sammanträffanden efter sammanträffanden och flera gamla hjältar från förr dyker ånyo upp. Det är helt enkelt en lagom komplex saga.
Filmens tempo ligger rätt så att den varken känns utdragen eller onödigt stressad och miljöerna och scenografin är snygga utan att vara så överdrivna som de var i förra vändan av filmer i serien. Även action-sekvenserna är mer återhållsamma i effekter utan fokuserar mera på att det ska se realistiskt ut, om man nu kan tala om realism här. Att det finns en del träiga skådespelare och en lång radda klyschiga repliker har jag redan hunnit glömma när jag skriver det här. Jag uppskattade stort att Ren fick svåra samvetsbetänkligheter när han kände en ovälkommen dragning till den goda sidan.
Star Wars: The Force Awakens är inget mästerverk, men den är vad jag ville ha: en ordentlig grund av nytt material som nya historier kan spinnas vidare på.