Kirunas årliga filmfestival (Arctic Light Filmfestival) har dragit igång igen. Därmed har jag en vecka att se fram emot fylld av filmer som jag kanske annars aldrig skulle ha sett. Fem trappor upp är en sådan film.
Ett äldre par har bort i samma mysiga och trivsamma lägenhet fem trappor upp i Brooklyn i över 40 år. Det enda felet med lägenheten är att det inte finns någon hiss i huset, vilket med deras stigande ålder blir ett allt större bekymmer. De ger sig därför in på bostadsmarknaden, både som säljare och som köpare, vilket leder till en virvlande dans bland mäklare och spekulanter.
Richard Loncraine har i Fem trappor upp gjort en typisk premiärfilm för en filmfestival. Den har ett brett anslag och kan nog inte reta någon. Filmen har en del välplanerade humoristiska poänger, men jag upplevde den tyvärr ändå som lite småtrist. Hantverksmässigt är det en utmärkt film, med skådespelare på utmärkt humör och tjusiga bilder, men som konstnärligt uttryck tycker jag att den var ganska ointressant. Känslan kan faktiskt liknas lite vid att bläddra i en mäklares lägenhetsbeskrivning. Jag vill egentligen tycka om filmen, men förmodligen har jag glömt det mesta från den redan om ett par dagar. Den borde helt enkelt varit bättre.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.