May 2015 – The Rite of the Christmas Dance

Apornas planet

Apornas planet från 1968 är en typisk “film man bör ha sett”. Däremot är jag inte övertygad om att det är en “film man bör se om”. Jag gjorde det ändå.

Grundhandlingen är enkel och effektiv: Taylor leder en astronautbesättning som skickats från jorden för att hitta en bättre plats att leva på. Deras rymdfarkost kraschar på en märklig planet vars samhälle styrs av orangutanger, gorillor och schimpanser som pratar engelska och fångar människor som hålls i burar för experimentering. Även Taylor buras in, men han väcker stort uppseende bland aporna när det visar sig att han kan tala, vilket inte de lokala människorna kan. Eftersom Taylors beteende är närmast orimligt för en människa i apornas ögon försöker de reda ut hans ursprung, och motsvarande tankar om aporna har förstås Taylor. Taylor lyckas fly, och i en berömd slutscen får han reda på hur ett så bakvänt samhälle som på applaneten har kunnat uppstå.

Franklin J. Schaffner regisserade filmen, och dess ålder märks av då den känns lite mossig i sitt utförande emellanåt. Den är ganska pratig och innehåller inte heller särskilt upphetsande actionsekvenser. Å andra sidan fungerar samhällskritiken fortfarande bra, med en stor mängd tydliga poänger om hur människor är och beter sig. Religionens roll gentemot vetenskapen får sig också några pikar serverade. Personligen uppskattar jag också att Taylor porträtteras som en rätt osympatisk person, vilket inte är vanligt i motsvarande mera moderna filmer, och av samma anledning att astronauternas antal decimeras så kvickt. Då kan man ha överseende med att miljöerna är ganska torftigt utförda.

En slutsats är i alla fall att filmen är bra, men den vinner inte på att ses flera gånger.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Upplaga noll

Upplaga noll av Umberto Eco inleds när bokens berättare upptäcker att han inte har något vatten i kranen där hemma. Han blir rädd att någon varit i lägenheten medan han sov för att snoka rätt på vad han vet. För att vi läsare ska förstå varför han så skraj börjar han berätta en historia om vad som hänt i hans liv de senaste två månaderna.

Berättaren heter Colonna, och han är drygt 50 år då bokens handling utspelar sig (1992). Han är akademiker i grunden och har hankat sig fram genom livet via en mängd ströjobb. Han betraktar sig som loser:

Losers, liksom autodidakter, har alltid mer omfattande kunskaper än vinnarna. Vill man vinna måste man kunna en enda sak och inte slösa tid på att lära sig allt, att njuta av lärdom är bara losers förunnat. Ju mer man vet desto mer har man misslyckats med.

Colonna berättar om hur han blir anlitad för att agera redaktör på en tidning vid namn I morgon för att sätta ihop ett antal provnummer för att visa hur tidningen skulle ha kunnat se ut om den faktiskt hade getts ut. Den tänkte utgivaren är en Vimercate som allmänt kallas kommendören och som tänkt använda tidningen för att få möjlighet att beblanda sig med det fina folket i samhällets topp. Tolv nollupplagor motsvarande ett tidsspann på ett år skulle det bli, och i och med att de sätts ihop i efterhand kan man se till att kommentarer och analyser till nyheterna kan anpassas efter vad som faktiskt hände sedan. En av sammansvärjningshistorierna som det spånas kring visar sig kunna vara farlig för de inblandade…

Eco tar i ordentligt med stora portioner italiensk 1900-talshistoria när olika sammansvärjningar och politiska händelser knyts ihop, och till och med jag förstår att kommendören är en illa maskerad Berlusconi. Berättelsens trådar drar åt alla möjliga håll och sidospår dyker upp och försvinner och allt hålls ihop av god berättarlusta, men plötsligt tar det hela bara slut och man frågar sig vad som egentligen var poängen med det hela. Är det hela en brännande inaktuell samhällssatir? Har Umberto Eco själv tystats ned? Har han ledsnat på att författa? Vill han med själva boken demonstrera hur lätt det är att med facit i hand skriva samhällskritiska analyser om händelser som uppdagats för drygt 20 år sedan? För mig kändes det lite tråkigt att boken avrundas precis då det börjar hetta till. Ungefär som ett pilotavsnitt till en TV-serie som ingen kanal nappat på.

Norrut åker man för att dö

Ju längre norrut man reser, desto färre människor möter man. Vart tar alla människor vägen när kylan tilltar och mörkret tar över? Dör de? Låser de in sig? Finns de?

Norrut åker man för att dö av Ida Linde inleds väldigt tvärt. Benjamin kliver in i Saras västerbottniska hem för att få sig en kopp kaffe. De har aldrig träffats förr men det hindrar dem inte från att ha först ha sex i skafferiet och sedan dra iväg med hans blå Volvo 240 för att skjuta ihjäl folk, liksom i förbigående. Boken bygger sedan vidare från den abrupta inledningen genom att man får serverat en serie berättelser där man får följa ett antal personer som på ett eller annat sätt påverkas av morden.

Linde beskriver livsödena med ett behagligt, ibland nästan vackert, språk och det är intressant att personbeskrivningarna trots exaktheten i språket är så märkvärdigt vaga. Man måste som läsare försöka pussla ihop personernas bakgrund med hjälp av ganska få ledtrådar, och man får ofta inte heller någon känsla av vart deras öden verkar bära dem. En del av personerna som nämns i förbigående på ett ställe i boken dyker upp senare, men inte alla. Det gemensamma för bokens invånare är alla är trasiga själar som lever osynliga liv, ofta med en känsla av hopplöshet och av att tillvaron inte blev som en gång utlovats. Det gör att hela bokupplevelsen blir till ett stort mörker.

Jag brukar uppskatta mörka historier, gärna där det börjar illa och sedan bara går utför, men Norrut åker man för att dö är faktiskt en alltför nattsvart bok för att jag riktigt skulle uppskatta den. Boken är definitivt bra, men den djupa svärtan gjorde att jag ofta inte kände någon lust att plocka upp den och läsa vidare. Egna svarta tankar dök upp oinbjudna, och även en känsla av att inte höra hemma här som utflyttad till Norrbottens inland.

Bokens titel passar perfekt.