Johann Wolfgang Goethe var också ung en gång. Innan han gjorde sig känd som poet försökte han sig på en juridisk karriär för att göra sin far till lags. När han arbetade som juristassistent i den lilla hålan Wetzlar träffade han den charmerande Charlotte Buff och en kärlekshistoria inleddes, men ack den glädje som varar. Denna verklighetsbaserade historia berättas i denna film.
När en film handlar om en av de mest betydande diktarna i den litterära historien tycker jag att det är självklart att Philipp Stölzls filmtitel måste översättas med eftertanke. Därför känns det nedslående att filmen som i sitt tyska original heter Goethe! på “svenska” fick titeln Goethe in love. Den heter ju inte ens så på engelska (Young Goethe in love). Med andra ord hann jag redan vid förtexterna bli avogt ställd till filmen. Inledningsvis kändes filmen dessutom som en utdragen prolog, eller kanske en trailer, där man följde diverse scener och händelser i väntan på att den riktiga handlingen skulle komma igång. Efter ett tag insåg jag att det faktiskt var huvudhistorien som pågick. Jag hade helt enkelt fått för mig att filmen skulle ha mera tyngd än vad den hade. Den utvecklade sig i stället till ett ganska lättsamt kostymdrama. Åtminstone till att börja med. Filmen skildrade ju ändå historien bakom Den unge Werthers lidanden med allt vad det innebär av passion och olycklig kärlek.
Filmen är välgjord med stora miljöer, välsittande kläder, trovärdigt skådespeleri och ett jämnt, ganska högt, tempo. Lite för många gånger leker regissören med klipp där ljudeffekter kommer strax innan bilden växlar scen. Händer det en gång så är det överraskande och uppfriskande, men händer det för ofta så blir man lite trött på det. Men det, och den “svenska” titeln, är nog egentligen det enda jag ogillar med filmen. Å andra sidan är det lite för mycket i filmen som jag känner mig helt neutral till, så den är ingen film jag älskar. Det är ju lite synd med tanke på passionen som skildras.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.