Kiruna filmfestival tog slut igår, men det hindrar inte mig från att se film ändå. Eftersom brittisk diskbänksrealism alltid livar upp i novemberkylan kunde jag inte hålla mig borta från The Selfish Giant, som är regissören Clio Barnards debutfilm.
Arbor och Swifty är två pojkar som kommer från riktigt trasiga familjer och lever under eländiga förhållanden. Som en följd av ett bråk i skolan stängs båda av från undervisningen. I och med att de förstått att det finns enkla pengar att tjäna genom att stjäla kopparkabel och sälja metallen till den lokala skrothandlaren så går de in helhjärtat i skrotsamlandet. Efter en dålig start fortsätter de vidare nedåt i en spiral av misär och, något oväntat, hästar.
Filmen utspelar sig i ett grått och regnigt Bradford, som utgör en perfekt bakgrund till handlingen. Det känns verkligen som att det inte finns någon väg ut. Alla vägar leder bara till något värre. Precis som jag vill ha det. De båda pojkskådisarna uträttar storverk i den här filmen; de känns verkligen som riktiga människor och inte som de eländesklichéer de hade kunnat vara.
Filmen ska ha inspirerats av en historia av Oscar Wilde med samma namn, men den har jag inte läst. Än.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.