Juldans – Page 86 – The Rite of the Christmas Dance

Reflections of Maya Rose

Friday nights may be the best time of the week to be pretentious. This is particularly true when visiting a film festival. I have just seen Reflections of Maya Rose, directed by Alexandra Wedenig.

The young actress Maya Rose auditions for the role as Ava Morgan in the film “The reflection and the mirror”, that tells the story of Ava and Scott whose love is lost in time and space. She feels that there is a great similarity between herself and the Ava character, so the role should be hers. That is where the journey is initiated. Maya or Ava is found tied to a hospital bed with only a diary as a clue to what has happened.

There is a time for everything
Now is the time for something
It may not be what you expect
(Excerpt from Maya Rose’s diary)

Elementary recursion, recursive elements. A film within a film. The camera pointing at a camera screen. Provision of clues to future events for the understanding of the past. Non-linear action at a distance; reciprocal demi-causal reaction. Transcendation, condemnation, inter-relation, exaltation. Los Angeles has millions of people, but only five people in sight. External void, internal duplication. A bird’s nest of narration.

What is true in life, and what are mere reflections? What is truth?
I do not know, just combining words.

The film was viewed at Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Två dagar, en natt

Efter en depression är det dags för Sandra att komma tillbaka till sitt jobb på en solpanelsfirma. Då får hon reda på att de andra anställda genom en omröstning valt att få en pengabonus på 1000 Euro i stället för att låta henne komma tillbaka till jobbet. Hon förmår chefen att se till att en ny omröstning ska genomföras, och har en helg på sig att övertyga kollegorna om att låta henne arbeta kvar. Hon ägnar helgens två dagar och en natt åt att söka upp dem, en efter en.

Jag hade av någon anledning fått för mig att fått för mig att Två dagar, en natt skulle vara en komedi. Det visade sig vara väldigt fel. Filmen, av de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne, är däremot ett mycket bra drama. Historien är rak på sak, och filmen bjuder inte på något lull-lull utan fotot är avskalat och den enda musiken som används är vad som spelas i bilradion. Det gör att allt fokus hamnar på Sandra och hennes kamp mot de destruktiva tankarna som sipprar fram då en del konfrontationer inte alls är lyckade. Marion Cotillard, som spelar Sandra, gör verkligen en övertygande insats.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

En tripp till Paris

Nu har den årliga filmfestivalen i Kiruna (Arctic Light Filmfestival) dragit igång. Som sig bör så var invigningsfilmen en riktigt bred historia, som inte torde reta upp någon. En tripp till Paris, regisserad av Marc Fitoussi, fyller den funktionen mycket bra. Det blir många fler filmer att titta på den här veckan, så jag fattar mig kort.

Brigitte och Xavier föder upp nötboskap på en stor gård i Normandie. När de parisiska grannarna håller partaj smiter Brigitte dit och småflörtar med en yngre man. Inspirerad av det mötet bestämmer hon sig sedan för att ta sig en liten tripp till Paris och kanske träffa honom igen, så hon lurar i sin make att hon ska besöka en hudläkare. Självklart går det inte som hon planerat.

Filmen är en trivsam historia. Trots att känslorna egebtligen borde vara starka, så är det ändå ganska återhållsamt. Mycket av filmen bygger på det osagda – kroppshållning och blickar för handlingen framåt, kanske mer än vad dialogen gör. Filmen är ett gott hantverk, men jag tycker att själva historien känns lite obalanserad. Mycket ville bli sagt, men mysigheten behövde ta plats. Å andra sidan var det riktigt skönt att inte veta vart filmens handling skulle ta vägen, och filmen var föredömligt kort. En må-bra film som inte irriterar.

Filmen sågs via Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

The 39 Steps

A little autumn conspiracy is never wrong. In The 39 Steps Richard Hannay, the protagonist of the story, learns about an anarchist plot to destabilise Europe and initiate a large war. The setting at the beginning of the story is London in May 1914, so there are spies everywhere even where it is not expected. Hannay has to leave his home in a hurry when he realises that he is about to be framed for murder, or alternatively be murdered himself, and travels to Scotland to hide for a while.

The 39 Steps is not a game; it is a digital adaption of the well-known novel by John Buchan. The “player” makes no real choices in the game, but is instead allowed to uncover the story at his/her own pace. I found that I preferred to go through the story slowly, in order to fully enjoy the combination of the stylish game art and the moodful theme music, even though I found the voice acting sometimes very poor.

The art is really the selling point of this game. A large number of well made digital painting provides the backdrop of the story. These are all made without showing any living humans which provides a certain emptiness to the art. It feels as if life itself has abandoned the world during the build-up before the great war. When people are added to the art, they are only in the form of fuzzy ghostlike outlines adding further to the feeling of desolation. However, when the characters tell stories, they are in the form of quite funny-looking animations similar to clips from silent films.

The total experience is like reading an adventure book with nice art while listening to a soundtrack. That is a nice way to unveil a major conspiracy.

Sådan far, sådan son

Vad händer när det visar sig att ens sexårige son är någon annans barn efter en förväxling på sjukhuset? I filmen Sådan far, sådan son har den japanske regissören Hirokazu Koreeda ställt just den frågan. Man får följa hur två väldigt olika familjer hanterar den i princip omöjliga situationen, och se hur de resonerar om vad som egentligen är viktigast i en familj: det biologiska släktskapet eller kärleken.

Filmen är lågmäld och går rakt på sak. Man får uppleva alla tillbakahållna starka känslor som tack vare det intima fotot känns väldigt äkta, trots att olikheterna i samhällsklass mellan de båda familjerna inbjuder till en hel del klichéfyllda kulturkrockar. Dessutom är det så att jag har svårt att förstå vissa av situationerna, men det torde i stort bero på min begränsade erfarenhet av hur det japanska vardags- och familjelivet fungerar. Varje situation i filmen känns viktig, men den är ändå lite i längsta laget.

Nu måste jag fundera över vad de ofta återkommande bilderna på högspänningsledningar egentligen symboliserade. De måste vara viktiga eftersom de hade ett eget pianobaserat musikaliskt tema.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Utvandrarna

Vissa böcker känner så gott som alla till. Vilhelm Mobergs Utvandrarna är en sådan bok. Berättelsen om bonden Karl-Oskar i Ljuder socken som efter ett par år av missväxt under mitten av 1800-talet bestämmer sig för att ta familjen med sig och emigrera till Amerika har ju även blivit film och musikal. Jag har fram till nu noggrannt undvikit den i alla dess former.

Det är lätt att förstå varför berättelsen är så älskad som den är. Boken är välskriven, och Moberg har lyckats få den att kännas i stort sett dokumentär – som om han själv var med på plats för att anteckna personernas tankar och resonemang. Som läsare bryr man sig om familjen, och jag grät till och med en rejäl skvätt vid ett av de mera avgörande ställena i handlingen. Ibland kan texten dock kännas en smula ältande.

Historien i den här första delen av roman-tetralogin om utvandrarna slutar precis vid landstigningen i det nya landet. Jag vill veta hur det går, så jag fortsätter glatt med nästa del.