Juldans – Page 82 – The Rite of the Christmas Dance

Cave Story+

Cave Story is a well-known game for the people who know such things, and Cave Story+ is a slightly updated edition of that game. However, I am not one those knowledgeable people so for me Cave Story+ was a new acquaintance, and I started the game without knowing anything about it. This was very fitting, because you start the game inside a cave, not knowing anything about where you are, why you are there or even what your name is. Soon you realise that you are inside a huge floating island inhabited by a rabbit people called mimigas. They are in grave danger from a mad scientist, but you believe that you are there to help them. Eventually you start uncovering what is going on, and also who you are.

The plot in the game is rather intricate, so the motivation for the characters is not always obvious. I am not sure that the game constructor himself always knows why the characters act as they do, but since everything is done with such good humour I do not really care.

The game itself is a traditional run, jump, shoot and explore game. The control of the amnesiac main character are intuitive and well behaved. However, it turned out that I was a useless player. In order to progress in the story at a reasonable pace I had to give up my attempt on playing through the game in normal mode and restart everything in easy mode. This, embarrassingly, turned the trousers of the main character yellow. There is a nice selection of weapons that can be obtained through the game, and all types have their uses, so the trouser colour was not too much of a distraction for me in the end.

The graphics and the music are both gloriously retro and happy in style. However, I was surprised to hear Erik Lindström’s fifty-or-so year old Letkajenkka being used as part of the soundtrack. He was sadly not credited in the end titles. This is not how you treat a composer of a catchy song!

Cave Story+ is a very fun game to play and, since there are many choices the player can make through the game and many secrets the player can uncover, it has a large replay value as well. I just wish that my playing skills were on the same level as the game.

Europa Report

Det har blivit en tradition att Rymdrådet i Kiruna bjuder på filmvisning under den årliga Snöfestivalen. Filmerna har naturligtvis rymdtema. I år visades filmen Europa Report, med Sebastián Cordero som regissör, under dessa omständigheter.

Filmen dokumenterar den bemannade rymdfärden till månen Europa – den första bemannade rymdfärden till en annan himlakropp efter att Apolloprojektet avslutades på sjuttiotalet. Det vetenskapliga målet för forskningsresan var att studera eventuellt liv som skulle kunna finnas i oceanerna under Europas isiga yta. Den internationella besättningen bestod av två piloter, två tekniker och två forskare som bildade ett gediget team, perfekt sammansatt för den mest ambitiösa forskningsresan genom alla tider. I sann “Big Brother”-anda så hade rymdkapseln försetts med ett otal kameror för att dokumentera allt som hände ombord under den fyra år långa tur-och-returresan. Det var tur det i och med att en oväntad solstorm slog ut kommunikationen med jorden under resans gång. Vi får alltså, tack vare videodokumentationen, möjlighet att se vad som hände sedan.

Filmen är gjord i formen av en TV-dokumentär, och det känns därmed som om den skulle passa bättre att visas i vardagsrummet än i biosalongen. Som sådan skulle den faktiskt vara riktigt intressant, men jag slogs av att själva grundstolpen i filmen, forskningsresan, var så märkligt planerad. Att till exempel skicka människor till en sådan strålningsmässigt ytters otäck plats som Jupiters strålningsbälten i en farkost som inte klarar av en solstorm känns bara dumt. Jag kände inte heller att jag egentligen brydde mig om någon i besättningen. De hade liksom en gemensam personlighet att dela på.

Trots detta känns det ändå på något vis uppfriskande med en rymdfilm som, även om budgeten var begränsad, med hjälp av gott hantverk bygger upp spänningen på ett effektivt sätt. Men det går inte att komma ifrån att filmen i princip är Blair Witch Project i rymdkostym.

Filmen visades på Snöfestivalen, Kiruna.

Herakles

Eftersom jag såg både Hercules och Young Hercules när serierna gick på TV runt millenieskiftet så trodde jag att jag kände till historien om Herakles, men det har visat sig att jag hade fel. Tack vare Herakles, 2014 års upplaga av Chalmersspexet, så vet jag nu vad som egentligen hände.

Den utspelar sig i antikens Grekland, inte i 1990-talets Nya Zeeländska skogar. Kung Eurystheus i Knossos ville göra sin stad till världens främsta evenemangsstad, och för det krävs ett zoo av världsklass. Knossoszoo skulle fyllas av mytologiska djur, med hjälp av den kungliga slaven Herakles. När den trehövdade Kerberos skulle plockas upp ifrån dödsriket för att fylla den sista zooplatsen rörde det hela till sig med sång och dansnummer som följd, samt en del ordlekar.

Man kan se föreställnigen som ett gripande drama om hur en föräldralös man upplever sin rotlöshet i samhället och hur kraven från omvärlden att motsvara förväntningarna kan förstöra flera personers tillvaro på mer än ett plan. Man kan också se den som tre timmar lättare underhållning, vilket förmodligen var tanken med det hela.

Musiken, sången, dansen, texterna, ja allting motsvarade förväntningarna jag hade innan föreställningen. Men tyvärr inte mer än så – det blixtrade inte riktigt till. Det känns som om man i föreställningen satsade på säkra kort i poängerna, men jag hade nog hellre föredragit att det chansades lite mera. Det kan i och för sig bero på att min syn på Herakles stordåd nu för alltid har förvridits.

Att göra en pudel

Rita är en utbildad frisör som harvar på i sin gamla fostermors frisersalong för hundar och drömmer sig bort genom att läsa romantiska småromaner, sådana där av harlequintyp. Fostermamman Edith är synnerligen krävande så Rita bestämmer sig för att ta sig en helg på en new age-herrgård för att “finna sig själv”. Där träffar hon Knut och tycke uppstår. Vad Rita inte vet är att Knut är kvällstidningsjournalist och att han har rest dit för att skriva en artikel om hur kursarrangörer blåser godtrogna kursdeltagare på pengar genom att sina aktiviteter. Det leder förstås till trassel.

Man kan av min beskrivning eventuellt ledas att tro att filmen Att göra en pudel är fånig. Det är den, men den har ändå en del poänger. Spänningen mellan Rita och Edith känns äkta tack vare finfina insatser av Eva Röse och Lena Nyman (hennes sista filmroll). Annars känns det som om kärleksgnistan mellan Knut och Rita inte riktigt finns på plats, och många av situationerna känns liksom felkonstruerade. Dessutom känns det lite slött av regissören (Anette Winblad von Walter) att i en scen som ska utspelas i Sundsvall inte på något sätt bry sig om att ens låtsas vara där genom att använda någon enkel exteriörbild. Allt känns som Söder, den där stadsdelen i Stockholm.

Det tragiska i filmen känns äkta, men resten känns krystat och det är fel för en film som utger sig för att vara en romantisk komedi. Filmen bygger alltför mycket på idén att man kan dubbeltolka uttrycket “att göra en pudel”, som var förhållandevis fräscht 2006 när filmen gavs ut men som nu känns ganska dammigt.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

The Leopard

Some films are big. The Leopard, directed by Luchino Visconti, is one of those films.

In the film, we follow the life Don Fabrizio Corbera, prince of Salina, and his family on Sicily from the moment in 1860 when Garibaldi’s army is first seen on Sicily and a few years more, during which Italy is unified and the power of the old nobility is removed. Thus, we get a glimpse not of the end of an era but rather of the moments after the end of an era. The prince strives to make sure to change everything so that in the end life can continue as before. That may sound a bit paradoxical, but it makes sense in the situation in the film.

The costumes and the settings are fantastic through the film, and it is clear that a large effort was made to keep every little visible detail as perfect as possible. The film is from 1963, but a recent restoration and digitalisation has recovered its glory. It is a feast for the eyes. It is also rather boring in many scenes, because all of them are exceptionally long but not all of them have sufficient substance for the length. This also affects how the story is told, with large gaps between the scenes where it not clear for me what has happened. Thankfully, the final (ballroom) scene is one of the best scenes I have seen in any film (and also one of the longest) so I forgive the slow moments in the earlier parts and leave the cinema in a good mood.

Some texts are big. This is not one of them.

The film was seen through Kiruna filmstudio.

Brothers – a Tale of Two Sons

Jag är alldeles för känslig för att spela vissa spel. Nu när jag spelade igenom Brothers – a Tale of Two Sons så porlade tårarna ner längs mina kinder vid mer än ett tillfälle. Jag som ju borde vara en stenhård tuffing.

Historien inleds när lillebror sörjer vid sin drunknade mors gravsten. Storebror ropar efter honom, deras far har blivit svårt sjuk. Tillsammans hjälps de båda bröderna åt att flytta pappa till byns läkeman så att han kan få den vård han behöver, men läkemannen kan inte göra något åt sjukdomen om han inte får ett vattenskinn fyllt med helande sav från ett stort magiskt träd. Efter att ha fått en kort beskrivning av färdvägen ger sig bröderna iväg mot trädet, och på vägen råkar de ut för många äventyr och problem som bara kan lösas genom samarbete.

Den stora spelmässiga poängen med spelet är just samarbetet, vilket kan kännas lite märkligt i ett solospel. Spelet styrs lämpligast med en kontroll från en spelkonsol – jag använde min PS3-kontroll – men det går även att använda ett tangentbord, även om det är lite bökigt. Storebror styrs med den vänstra pinnen, och den vänstra knappen, medan lillebror styrs med de högra motsvarigheterna. Det styrsystemet är lika enkelt som det är genialt, men det sätter koordinationen på prov emellanåt. Jag försökte till sist att alltid ha storebror till vänster i bild för att förenkla för min stackars hjärna.

Stämningen i Brothers – a Tale of Two Sons är genuint mysig, åtminstone till att börja med. Efterhand kommer man till miljöer som blir allt vildare och farligare, men så länge man har en bror vid sin sida kan man klara allt. Jag gillar att det känns som att man är i en riktig saga, och inte någon disney-liknande historia. Jag gillar också att man kommer till platser där något stort har hänt innan man kommit dit, utan att man får reda på vad som egentligen har försigått. Man får istället lov att använda fantasin för att fylla i luckorna. På samma sätt är det med dialogen som spelet igenom sker helt och hållet på ett låtsasspråk men ändå är fullt förståelig med hjälp av lite fantasi.

Spelet är inte särskilt långt – det går säkert att klara det på mindre än två timmar om man skyndar sig. Men varför skulle man göra det när man kan strosa omkring i lugn och ro och njuta av äventyret? Eller i mitt fall: strosa runt och torka tårarna.