Dolda tillgångar av Theodore Melfi har jag sett förut, men den är tillräckligt bra för att ses igen. Filmen följer tre svarta kvinnor som arbetar som beräknare på Nasa under rymdkapplöpningens tidiga dagar i början av 1960-talet och som stöter på rejäla mängder strukturell rasism. Filmen är välgjord, men av någon anledning känns den lite smetigare när man ser den på nytt. Det fläskas helt enkelt på lite väl mycket på det amerikanska storfilmssättet för att kännas hel rätt.
En intressant sak som dök upp i huvudet är hur stor skillnad den moderna beräkningskraften hos datorer har medfört i arbetsmetoderna. Under tidsperioden som skildras i filmen låg den största arbetsbelastningen, och tidsåtgången, i att få fram korrekta värden eftersom alla beräkningar skedde för hand. Nuförtiden ligger ju fokus snarare i att arbeta fram bättre modeller som istället spottar fram siffrorna tämligen omgående. Det är faktiskt lätt att glömma bort hur mycket beräkningar som görs under ytan numera. Den tanken fick lov att vara filmens behållning den här gången.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.