Jag går tyvärr inte så ofta på teater, vilket beror mer på egen tröghet än något annat. När jag fick en fribiljett till en föreställning passade jag i alla fall på att få känna lite teateratmosfär. Eller ganska mycket atmosfär i och med att min plats var på första raden. Det är ingen egentlig nackdel för mig att sitta längst fram i stora salen i Kulturhuset Aurora (Kiruna) eftersom det är den enda raden med ordentligt benutrymme.
Nåväl, föreställningen var Lida, i regi av Rikard Lekander, skriven av William Goldman efter en roman av Stephen King. Det är en historia där jag insåg att jag kände till handlingen i stort, trots att jag varken läst romanen eller sett filmatisering. Historien inleds när författaren Paul Sheldon (Samuel Fröler), efter en allvarlig bilolycka olycka, vaknar upp i en säng i ett ensligt hus i skogen. Han har plockats upp och tagits omhand av en tidigare sjuksköterska, Anne Wilkes (Maria Kulle), som bor där. Hon visar sig vara ett mycket stort fan av Sheldon, och framför allt hans historiska romantiska historier om Lida. Hon var mycket besviken över att Lida i dog i slutet av den senaste boken och håller därför Sheldon instängd tills han skrivit en fortsättning. Det hela utvecklas till ett klaustrofobiskt skräckfyllt drama om kontroll och hjälplöshet.
Historien lämpar sig väl för att spelas på scen eftersom den i stort sett bara utspelar sig i det lilla huset. De tre skådespelarna (det finns en sheriff också) verkar trivas i sina roller och tar galenskaperna med en viss humor. Scenbygget är effektivt med en svängbar vägg som ger möjligheter till variationer Föreställningen har i mitt tycke också mycket lyckade ljuseffekter för att spegla vädrets skiftningar, och inte minst Sheldons drift in och ut ur medvetslösheten. Mot slutet blev tyvärr en del scener lite väl långa, vilket gjorde att slutkänslan av föreställningen inte riktigt stannade kvar där den var under de mest laddade stunderna.