Man kommer inte ifrån att Klas Östergrens Renegater är en omfångsrik, för att inte säga tjock, bok. Den har 746 sidor väl fyllda med ord, men kanske inte så mycket innehåll som man skulle kunna önska. Den innehåller däremot långa noggranna beskrivningar av olika händelser och detlajer som kan vara ovidkommande eller kanske inte.
I inledningen står författaren vid grinden till sin gård på Österlen och tittar ut över grannskapet. En man närmar sig, och det visar sig vara Henry Morgan, som omskrivits i två tidigare omfångsrika romaner av Östergren. Den här gången vill han att författaren ska skriva en rapport om skandalerna som skakade Svenska Akademin från slutet av 2017 vilka ledde till att författaren lämnade densamma. Författaren i sin tur är redan igång med att skriva en bok om en annan skandal, den som kallas Sydafrikasatsningen som 1999 skulle knyta affärs- och kulturkontakter mellan Sverige och Sydafrika men som bland annat ledde till en ökänd storkonsert med svenska artister som bara lockade 3 betalande åskådare till en arena som rymde 30000. Den boken i sin tur har samband med ett annat projekt som författaren ägnar sig åt: att skriva ett program till en samling konstverk med snömotiv.
Renegater är alltså i princip bortåt ett halvdussin halvfärdiga böcker som kombineras med hjälp en ramhandling som anknyter till tidigare utgivna romaner. Eftersom det var länge sedan jag läste dessa hade flera namn och för handlingen viktiga personer försvunnit ut mitt minne, vilket försvårade läsningen för mig. Förmodligen är det det 168 sidor långa avsnittet om Svenska Akademin som kan locka flest läsare, men där har Östergren snårat till det lite extra genom att skriva allting i ett enda stycke som hoppar fram och tillbaka, och där samtliga inblandade har fått namn efter olika gräsarter (författaren själv får heta herr Svingel). Personligen upplever jag beskrivningen av upprinnelsen till Sydafrikadebaclet som det mest intressanta i boken, men boken är alldeles för splittrad och omfångsrik för min smak.