Det finns rätt många bli-vuxen-skildringar att se i filmform, så det krävs ganska mycket av en sådan för att den ska kännas intressant. Jag tycker nog att Uproar, av Paul Middleditch och Hamish Bennett, klarar sig bra i konkurrensen.
Filmen utspelar sig i Dunedin, Nya Zeeland, under 1981. I den stora världen råder stor osämja kring det Sydafrikanska rugbylagets turné genom landet – Kan man med gott samvete tillåta apartheidstatens sportlag att visa upp sig, eller ska man blanda politik och sport. Upplopp och protester sker, och slås ner. Huvudpersonen, Josh Waaka, är en sjuttonåring som inte har någon åsikt, och några ambitioner. Han är överviktig, halvmaori, och lever lite grann i skuggan av sin äldre bror som var en lokal rugbystjärna innan en skada gjorde honom till en hemmasittare. Han går i en rugbyorienterad pojkskola, men fastnar trots det, till inte minst sin egen förvåning, i skådespelaraktiviteter ledda av en entusiastisk men desillusionerad dramalärare. Han hamnar också, mot sina förväntningar, i sällskap med lokala aktivister som ser paralleller mellan maoriernas situation och den hos de svarta i Sydafrika. Någonstans där vaknar ambitioner i Josh, och han vill bli något och göra något av sitt liv.
Filmen fångar ett väldigt speciellt känsloläge på ett riktigt fint sätt. Den där känslan när man vet att man borde vilja något, men inte vågar tro på att det kan gå. En vanlig känsla för en sjuttonåring, i alla fall som jag minns det. Det är ett ordentligt uppror, utåt sett i en lite skala men inåt sett förändrar det allt för Josh. Uproar är en lyckad skildring av att bli vuxen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.