Jag har aldrig varit i Sunne, men det är inte någonting som jag har reflekterat över förrän nu när jag läst Göran Tunströms Juloratoriet. Den har trots titeln inte någon julstämning, men den är däremot sprängfylld av Sunnestämningar, så det hade nog varit bra att själv kunna koppla dem till något personligt.
I bokens inledning har bokens berättare, Victor, kommit hem till Sunne för första gången på mycket länge för att uppföra Bachs Juloratorium i kyrkan, men det är blott en liten parentes, för själva berättelsen tar sin början långt tidigare när berättarens farmor Solveig förolyckas på ett synnerligen tragiskt sätt, med sonen Sidner och maken Aron som vittnen. Aron tar förlusten väldigt hårt, och kan inte längre driva sin lilla familjegård. Han flyttar därför in till Sunne med sina två barn och tar jobb på stadshotellet. Aron bryts sakta ner, men inleder av en ren händelse en brevväxling med en kvinna på Nya Zeeland som bygger upp intensiva känslor. Sidner växer upp till att bli en inåtvänd pojke, och börjar arbeta i en färgaffär medan Aron reser mot Nya Zeeland, i och med att han börjar tro att Solveig och han brevväxlerska är samma personer.
Juloratoriet är en bra roman. Det är mycket svårt att gissa vart handlingen kommer att ta vägen, och i alla fall jag blev överraskad av en hel del av vändningarna. Stilen är jag dock inte helt förtjust i, då jag tycker att texten är lite väl babblig emellanåt. Boken har ett stort antal intressanta rollfigurer i sig som alla liksom har ett liv för sig bredvid bokens handling. Deras liv pågår så att säga parallellt med boken. Boken har också ett intressant urval av kändisgäster: Selma Lagerlöf, Marc Chagall och Fridolf Rhudin. Sven Hedin finns också med på ett hörn. Ett sådant brett urval av personer livar upp. Boken är minst sagt läsvärd, och den har den utmärkta egenskapen att den även går bra att läsa i korta avsnitt utan att tråden tappas.