Under sanden

Under Sanden

En och en halv miljon minor grävdes ner längs den danska västkusten under den tyska ockupationen under andra världskriget för att stoppa en eventuell invasion från de allierade. Efter krigets slut måste minorna bort, och minröjningen skulle förstås genomföras av tyska soldater. Eftersom det i stort sett bara fanns unga pojkar kvar i tyska armén var det sådana som fick genomföra röjningen. Danskarna var efter ockupationen fyllda av hat mot tyskar, så barnminröjarna utsattes för kränkningar och svält som någon slags hämnd för allt. Många (var det hälften?) dog eller lemlästades under röjningen. Allt det här har varit fullkomligt okänt för mig, förmodligen för att det är ett mycket kontroversiellt och känsligt ämne i Danmark, och därmed lätt att hoppa över när historien skrivs. Filmen Under sanden av Martin Zandvliet handlar om den här historiska passagen.

Filmen har ett fantastiskt foto. De vidsträckta stränderna dränkta i ljus där de unga gossarna långsamt kryper fram och letar i sanden efter minor och närbilderna på smutsiga ärriga ansikten fyller duken filmen igenom. Det är spänning, eftersom man vet att ett enda misstag skulle betyda slutet. Men om man skrapar på ytan under fotot och den historiska relevansen så känns det som om filmens historia, själva berättelsen alltså, är synnerligen klichéartad. Jag kunde exempelvis räkna ut vilka av pojkarna som skulle dö och vilka som skulle överleva filmen, och mycket få av händelserna i filmen kändes oväntade.

Under sanden fyller mycket väl sin funktion att öppna ögonen för en aktivt glömd del av den danska efterkrigshistorien, men när berättelsen är så här förutsägbar räcker inte det för att göra den till en bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Expand

Expand

Expand är ännu ett minimalistiskt abstrakt spel där man får klura och trixa lite för att finna lösningen, och jag brukar gilla sådana. Så även denna gång.

I spelet styr man en liten fyrkant genom en cirkelartad labyrint som vrider sig, tänjer sig och reagerar på hur man rör på sig. Svarta väggar är ofarliga att beröra, men man måste se till att man inte kläms fast, medan röda väggar bränns, så man får börja om från den senaste säkra platsen. Mer än så krävs inte för ett spel som jag kan sjunka in i.

Designen av spelet är snygg och ren, även om de tre färgerna och cirkelgeometrin olyckligtvis för tankarna till tredje rikets flagga. Musiken är riktigt bra, och anpassas effektivt efter hur labyrinterna ser ut. Den gör till och med så att det känns som om spelet har en handling där man med spänning ser fram emot upplösningen trots dess helt abstrakta grund. Styrningen är lite trixig att vänja sig vid eftersom den bygger på de fyra riktningarna in, ut, motsols och medsols, så till att börja med styrde jag ofta fel när jag befann mig i den halvan av labyrinten som ligger under cirkelns mitt. En del av banorna är dessutom ganska kniviga att komma igenom, eftersom det ibland krävs att man håller ett högt tempo och inte bara behöver koncentrera sig på tajmingen.

Man känner sig nöjd när man har klarat sig igenom Expand, även om man blir sugen på fler banor. Det roliga är nämligen över lite för fort och banorna lockar inte till omspel.

Den minst misstänkte

Den minst misstänkte

Det är vintern 1978-1979 någonstans i norra Frankrike. Ett antal döda unga kvinnor börjar hittas längs vägarna på landsbygden, och det står klart att en seriemördare är verksam. Franck Neuhart är en gendarm som deltar i sökandet efter gärningsmannen, och dessutom är det han som begår brotten.

Filmen Den minst misstänkte av Cédric Anger bygger till stora delar på en sann historia. Det är så till den grad att den närmast borde kunna ses som en dramadokumentär, men i och med att den saknar analys blir det mer som en fallstudie, en rekonstruering. Som tittare lämnas man ensam med funderingarna kring varför han mördar, och trots att Neuhart genom monologer förklarar sina handlingar i grova drag så känner man sig inte klokare på honom. Filmen är ovanligt obehaglig att se eftersom den är alltigenom dyster. Himlen är grå, luften är kall, musiken är mollstämd och monoton, och nästan de enda avbrotten från det kommer när våldshandlingarna sker. Neuhart framstår som synnerligen osympatisk och oberäknelig, men det är förstås som det bör.

Filmen är rätt bra och tät, men jag kan inte säga att jag tycker om den. Upplägget blir att det nu känns som om precis vem som helst man känner kan vara en seriemördare av samma snitt som Neuhart.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

80 Days

80 Days

When I grew up I believe I managed to read every book by Jules Verne that was available at the local library, including mostly forgotten titles such as The Purchase of the North Pole and Dr. Ox’s Experiment, but the favourite one was Around the World in Eighty Days. Hence, I felt great excitement when I had a chance to play the game 80 Days which is based on that book. The game started with a spinning globe with a number of cities marked, but I noticed immediately that it is spinning in the wrong direction. I saw that as a bad sign, that maybe the game lacked attention to details (such as having the sun rising in the west), but apart from that bad mistake I found 80 Days to be extremely enjoyable.

London, 1872
I have entered into the service of a new gentleman.
It would seem he is a gambling man.

The story starts very abrupt. You play as Passepartout, the valet of a certain Phileas Fogg who has just made a wager to travel around the world in 80 days, and you have to pack a bag in a hurry in order to get on the evening train to Paris before you even know how to play the game. Already on this first train it is clear that the 1872 in this game is much more steam-punk than the real version of 1872. The world is rapidly changing thanks to fantastic machines and strong empires are growing everywhere around the world. This makes the journey difficult to plan since you do not really know which routes are more convenient than others. The first time I played the game I actually managed to return to London in the afternoon on the 80th day, so I beat the game immediately. However, there were so many adventures and encounters along the way that I wanted to follow up on, and so many more wonderous places in the world I wanted to explore, so I needed to play the game again, and again, and again.

80 Days is more an interactive story than a game, but since there are so many choices available it does not feel restricted. The writing is excellent. It is condensed, but still it manages to be both detailed and evocative. The characterisations of the multitude of characters encountered are made with finesse, and the adventures along the jorney often takes unexpected turns. In fact, the writing is actually the only really good thing in this game, but it is so good that it defines the game. I really enjoy 80 Days.

The Magnificent Seven

The Magnificent Seven

Det onda gruvbolaget ämnar tömma den lilla staden Rose Creek på folk för att den lokala gruvan ska kunna hålla på med sin verksamhet. Till skillnad från den liknande situationen i Kiruna så används brutala metoder och processen sker med en kort tidsskala. En av stadens kvinnor värvar en lämplig hjälte som i sin tur samlar ihop ett drygt halvdussin män för att försvara staden. Därför rider en prisjägare, en pokerhaj, en mexikan, en skarpskytt, en kines, en spårare och en indian in i Rose Creek en vacker dag, och skjutandet kan börja.

Med The Magnificent Seven har Antoine Fuqua återupplivat den gamla västernklassikern Sju vågade livet utan att man egentligen förstår varför. Det blir liksom poänglöst att göra en nyversion av en film utan att tillföra något förutom en hel del skavanker. Förtexterna är skrivna med typsnittet Clarendon så att man inte ska missa att filmen utspelar sig i Vilda Västern. Alla skådespelarna ser bra ut var för sig, men de verkar inte trivas tillsammans. Redan från första början framgår det tydligt att gruvägaren Bogue är så ond att det nästan blir parodiskt. Allt leder till slut förstås bara till en massa pang-pang, vilket drar ut på tiden, och när dammet till äntligen lägger sig över Rose Creek kan man undra om det verkligen var värt besväret att rädda staden.

Léon

Léon

Genom att vara medlem i Kiruna filmstudio får man tillfälle att se filmer man redan sett för länge sedan. Det gör att man lätt börjar tänka på annat under filmen. Den hände den här veckan när Luc Bessons tjugotvå-åriga Léon stod till buds.

Léon är en stillsam man som lever för sig själv i en lägenhet i New York och pysslar om som krukväxt. Det jag kom att tänka på är att den beskrivningen även skulle passa in på mig om man byter stad till Kiruna och ökar antalet krukväxter. Vad grannarna inte vet är att Léon arbetar som effektiv yrkesmördare. Är det möjligt att mina grannar tror att jag har samma jobb?

I filmen får Léons granne besök av onda elakingar. Hela familjen skjuts ihjäl utom den 12-åriga Mathilda som söker skydd hos Léon. När hon upptäcker hans yrke vill hon att han ska lära upp henne så att hon kan hämnas.

Filmen har egentligen rätt många skavanker. Luc Besson målar upp ett New York som han föreställer sig att det ska vara, inte som en verklig plats utan närmare någon slags mytisk och våldsam alternativ verklighet. Våldsam är filmen minst sagt, och en del gravt överspelande från de flesta utom de båda huvudrollerna finns det. Men det känns också som en film som formade mycket av filmstilen under andra halvan av 90-talet. Det är en fin rytm i historien och musiken ligger hela tiden med och bidrar till stämningen. Historien är så stilren att den skulle kunna fungera i många andra miljöer än New York, det är nästan lite Shakespeare-aktigt. Den är tidlös.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.