The Rite of the Christmas Dance

Nu har årets upplaga av Kirunas Arctic Light Filmfestival dragit igång med kvällens premiärföreställning, med premiärmingel, fullsatt premiärsalong och en premiärfilm som den här gången var Det blod som spillts, som bygger på den andra deckaren i Åsa Larssons serie om Rebecka Martinsson. Fredrik Edfelt står för regin till vad jag förmodar är en film gjord för TV i och med att kopian vi fick se var ett säljexemplar tänkt för utländska TV-bolag, och därför hade engelska undertexter samt helt saknade eftertexter. Filmen har inte någon heller någon filmaffisch, vilket är skälet till den här textens torftiga illustration.

Skälet till att den här filmen kan dra så mycket publik här är förstås Kirunanknytningen. Filmen utspelas i Kirunamiljö, boken är skriven av en Kirunaförfattare och många Kirunabor är med som statister. För mig tog Kirunakopplingen bort en del av filmupplevelsen i och med att jag satt och funderade på var någonstans många scener var filmade eftersom naturen emellanåt inte kändes “rätt”, och det ibland kändes hoppigt i geografin. Det är också roligt att se en gammal klasskamrat från Vasaskolan i en av huvudrollerna (Eva Melander som polisen Anna-Maria Mella).

Men hur var själva filmen då? Jo den var alldeles lagom. Den var lagom spännande, berättades i ett lagom tempo och intrigen var lagom avancerad. Den passar alltså helt utmärkt att se en alldeles lagom TV-kväll.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Läsåret är över och sommarlovet börjar för fem systrar på den turkiska landsbygden. På vägen hem lattjar de runt i strandkanten tillsammans med några av byns pojkar, glada som man är på lovets första dag. När de kommer hem till mormor och morbror (de är föräldralösa) visar det sig att en granne sett dem leka på stranden med pojkarna och lämnat rapport om det. Flickorna har alltså skämt ut sig, och skämt ut familjen, och måste bestraffas. Hemmet blir alltmer likt ett fängelse, trädgårdsmurarna höjs, galler sätts för fönstren och telefon och dator göms undan. Nästa steg är att flickorna ska giftas bort en efter en, innan de hinner skämma ut familjen något mera. Hemmet blir en hustrufabrik där flickorna ska lära sig laga traditionell mat och att ta hand om ett hem på rätt sätt. Hur ska man reagera? Spela med eller revoltera?

Filmen Mustang av Deniz Gamze Ergüven är ett ganska långsamt drama där allting sakta men säker blir allt värre. Egentligen påminner grundhistorien mera om typiska skräckfilmer med gisslantagande och instängdhet, men här är det en annan form av maktlöshet när det är själva traditionerna man har emot sig. Till att börja med hade jag mycket svårt att skilja mellan flickorna, de bildade liksom en enhet, men allt eftersom filmen gick vidare blev deras personligheter tydligare.

Filmen känns väldigt välgjord, och framför allt den yngsta systern (Lale) spelar riktigt bra i sin trotsighet. Jag hade gärna varit utan hennes berättarröst som av någon anledning lagts på vid ett fåtal tillfällen, vilket bara känns krystat, men annars flyter handlingen på sakta men obevekligt mot det stora bråddjupet. Kanske lite för sakta för min smak, men det är möjligt att min begynnande förkylning och en alldeles för ambitiös middag strax innan filmen påverkade mitt omdöme i frågan.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Michelle packar ihop sina grejor och drar iväg med bil från sin pojkvän. Under nattens körning kraschar hon med bilen och tuppar av för att senare vakna upp i ett skyddsrum där en man säger sig ha räddat henne samtidigt som han insisterar att någon slags attack har skett så att luften utanför inte går att andas. Hon känner sig dock som en fånge och gör förstås därför ändå allt i sin makt för att komma därifrån, trots att hon inte har någon aning om vad som hänt.

10 Cloverfield Lane, regisserad av Dan Trachtenberg, är en film som egentligen bygger på en enda idé, men som drar den idén fullt ut. Den är spännande mest hela tiden, på ett kvavt och klaustrofobisk sätt. Det är en förvånansvärt skickligt ihopsatt historia och det mesta i filmen känns välgjort. Inte minst skådespelarinsatserna gör att de få rollpersonerna i filmen känns trovärdiga. Även om den instängda situationen kan kännas lite krystad så känns det som om det är verkliga personer som hamnat i den.

Jag gillade filmen, både idén och utförandet, men jag börjar nu undra om det bara är riktigt obehagliga människor som bygger skyddsrum för att vara beredda på katastrofen. Det känns i varje fall som om det alltid är så i filmens värld.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det verkar vara vanligt med seriemördare i Frankrike, åtminstone på film. Frédéric Tellier har gjort en film som bygger på en roman av Patricia Tourancheau vilken i sin tur bygger på en sann historia om en seriemördare som under närapå tio år utförde ett antal grova våldtäkter och mord i området kring Bastiljen i Paris. Filmen har av någon outgrundlig anledning fått den svenska titeln Bödeln från Bastille, men den handlar om en seriemördare som väljer sina offer godtyckligt och inte någon som avrättar brottslingar, verkliga eller inbillade.

Franck Magne, med kodnamnet Charlie, börjar i början av 1990-talet som ny kriminalare på 36 Quai des Orfèvres, som jag har förstått motsvarar Scotland Yard. Han får inleda jobbet genom att sätta sig in i ett brutalt våldtäktsmord där utredningen kört fast. Efterhand börjar det dyka upp flera liknande fall, och det blir allt tydligare att det är en seriemördare i farten.

Filmen följer utredningens gång, men den varvar den också med scener från rättegången mot gärningsmannen när han slutligen hade fångats in. Det gör att filmen känns lite hoppig. Man får se en del polisarbete, men inget som går på djupet. Mest får man en känsla av att olika delar av parispolisen sätter käppar i hjulen på varandra. Man får inte heller någon djupare känsla för vilka personerna i filmen är som människor.

Eftersom handlingen utspelar sig under tio års tid så utvecklas tekniken som används av poliserna under resans gång. En liten rolig finess är att även bildkvaliteten i filmen också förbättras med tiden, vilket ger en viss dokumentärfilms-känsla.

Om man bortser från den svenska titeln är Bödeln från Bastille en rätt hyfsad film, men inte särskilt upphetsande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

André är en entreprenör, men är tyvärr inte särskilt bra på det. Han verkar vara skyldig pengar till större delen av Paris invånare. Det har gått så långt att han hotas till livet av en storbov om han inte betalar tillbaka innan midnatt. Varken den lokala polisen eller den amerikanska ambassaden är villiga att hjälpa honom ur situationen, så i ren desperation ställer han sig på kanten av en av Seine-broarna för att ta sitt liv. Till hans stora överraskning är han inte ensam på bron, utan en blond långbent kvinna står där i samma ärende. När hon hoppar, hoppar han efter och drar upp henne ur vattnet. Hon visar sig heta Angela och erbjuder sig att rädda André ur hans minst sagt besvärliga situation. Hon visar sig ha oanade talanger.

Året efter mitt år i Frankrike spelades Angel-A in, och märkligt nog känns miljöerna därför märkligt bekanta för mig trots att jag knappt var i Paris och framför allt inte umgicks med den typen av folk som André är skyldig pengar. Man kan nog säga att Luc Besson, som filmens regissör, sett till att låta Paris ha huvudrollen. Filmen innehåller många snygga Paris-bilder och det upprepas med jämna mellanrum att Paris är vackert. Som grädde på moset är filmen svart-vit för att verkligen få till det vykortsmässiga, men också för att förhöja pretentionsfaktorn. Filmens grundhistoria är nämligen ordentligt sedelärande. Man får rakt ut veta hur man kan få ett bättre liv. Det handlar om att vara ärlig, både mot andra och mot sig själv.

Jag gillade filmen skarpt, trots att den emellanåt känns franskt babblig. Den har vackert foto, bra musik, gott skådespeleri och en berättelse med flera poänger jag uppskattade. Det är också skönt med filmer där berättelsen tar den tid den behöver, vilket i det här fallet inte är särskilt lång tid. Men framför allt är jag svag för filmer som trots ett ganska alldagligt anslag visar sig innehålla förvånansvärt stort djup.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.