The Rite of the Christmas Dance

Det är nästan exakt 75 år sedan attacken mot Pearl Harbour skedde, och därför visade Kiruna filmstudio filmen Tora! Tora! Tora! från 1970 som handlar om just den händelsen. Vad jag har förstått så är samtliga skeenden i filmen historiskt korrekta så den blir i mitt tycke extra intressant eftersom det har gjorts så mycket påhittad smörja och propagandaproduktioner kring det hela som jag alltid har tyckt varit svårsmälta. Det är framför allt händelserna innan anfallet som jag fastnade för: hur det kom sig att USA inte var beredda alls på ett anfall, och hur Japan kunde anfalla nästan en timme före någon krigsförklaring mot USA och därmed verkligen se till att få en oförsonlig fiende i kriget. Det räcker med någon liten felbedömning på ett ställe och en gnutta inkompetens på något annat ställe för att alla i övrigt rationella beslut och handlingar leder till katastrof.

Filmen sticker ut genom att den visar händelserna både från japansk och amerikansk synvinkel. Den japanska sidan regisserades av Kinji Fukasaku och den amerikanska av Richard Fleischer, båda med egna filmteam och skådespelare. Det ger en lättare känsla av att det är två olika filmer som visas samtidigt med en lite mer konstnärlig känsla i den japanska delen och en lite skarpare amerikansk del.

Sista tredjedelen ungefär av filmen består av själva anfallet. Det känns mycket välgjort, men jag tyckte också att det var rätt tråkigt. Det sprängs, brinner, skjuts och så vidare, men det tillför egentligen inte något nytt. Jag tycks dock vara ganska ensam om den åsikten att döma av andras reaktioner.

Filmens titel kommer från japanernas kodord för att överraskningsanfallet var lyckat, men jag associerar förstås till en gammal 80-talshit.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Äntligen har jag sett Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans sista stora film. När den kom 1982 var jag bara åtta år och då sattes ett frö i huvudet att det skulle vara en trist och träig evighetslång kostymfilm och den fördomen har liksom suttit i sedan dess. Jag hade fel och fördomar fördummar, osv…

Filmen utspelar sig i Uppsala några år efter det förra sekelskiftet och följer den högborgerliga familjen Ekdahl, och de båda syskonen Fanny och Alexander i synnerhet. Den inleds med ett överdådigt julfirande med fyllda fat, tömda glas, långdans och glädje. Den sekvensen skulle kunna fungera helt på egen hand eftersom den egentligen bara slår an tonen så att man förstår hur familjen Ekdahl fungerar. När barnens far avlider, gifter sig deras mor med biskopen, och ett nytt strängt och spartanskt liv börjar.

Det är en mastig film, men den kändes ändå inte så lång som klockan ville påskina. De 188 minuterna helt enkelt bara försvann. Så gott som hela den dåtida svenska skådespelareliten är med, och foto och scenografi är av yppersta klass, så det finns ingenting att klaga på där. Jag gillar också Uppsala-miljöerna som är med genom hela filmen. Jag drabbades av en rejäl Uppsala-längtan. Möjligen kan jag gnälla lite över att Bergman i andra halvan av filmen snårar till gränserna mellan dröm och verklighet på ett lite irriterande sätt, och att en del monologer känns väldigt teatrala. Det känns också lite märkligt att Fanny knappt märks av i filmen och det mesta är skildrat från Alexanders synvinkel när filmen heter Fanny och Alexander, men det är bara småsaker. Filmen är en riktig klassiker, och det förtjänar den att vara.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det är sommar i Paris och livet borde vara behagligt men året är 1942 och staden är ockuperad av Tyskland. När de ledande nazisterna bestämt sig för att Vichyregimen skulle skicka 100.000 judar till förintelselägren i öst, varav 25.000 från Paris, så planerades en gryningsräd för att det skulle kunna genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. 9000 franska poliser kallades in och samlade natten till den 16 juni ihop 13.000 judar och förde dem till en stor velodromarena, där de hölls utan mat och vatten i tre dagar innan de slussades vidare till de franska koncentrationslägren i Loiret i väntan på transport österut. Sammanlagt 25 av dem överlevde till krigsslutet.

Det hemska med den här historien är att den är verklig historia. I filmen I gryningens timmar av Roselyne Bosch följer man ett par judiska familjers öden under den här mörka sommaren. Filmen börjar mycket konventionellt med en skildring av livet i det ockuperade Paris sprängfyllt av stereotyper, blandat med bilder från den franska medlöparregeringens förhandlingar om detaljerna kring utrensningen. Efterhand får filmen tack och lov mycket mera fokus, och scenerna från de vidriga förhållandena på velodromen är riktigt mäktiga. Man får även se exempel på goda fransmän som gör allt i sin makt för att hjälpa de utsatta.

Filmen är välgjord och bra, och en hel del av mina tårar lockades även om jag tyckte att filmens absoluta slut kändes märkligt påklistrat. Just den här delen av händelserna under det andra världskriget tror jag inte att jag har sett på film tidigare, så det är bra att filmen finns. Jag antar att den franska poliskåren är särskilt stolt över den här delen av sin historia.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nathalie är en omtyckt gymnasielärare i filosofi i Paris och hon gillar sitt jobb. Hon har varit behagligt gift i tjugofem år och hennes båda barn börjar bli vuxna. Det är då livskrisen slår till. Hennes man vill lämna henne och hennes mors hälsa blir allt sämre, och plötsligt är inte längre allting självklart i livet.

Trots att Dagen efter denna av Mia Hansen-Løve handlar om en livskris blir den inte särskilt dramatisk, utan handlingen går lugnt stilla framåt och förändringarna i tillvaron skildras mycket subtilt. Skilsmässan sker lugnt och samlat, utan skrikande och storgrälande och förödmjukelser. Det är riktigt provocerande hur enkelt det komplicerade behandlas, och hur Nathalie analyserar sin förändrade situation på ett filosofisk plan. Alla personer i filmen känns som ovanligt verkliga människor, bland annat tack vare riktigt lysande återhållsamt skådespeleri. Det gör att det inte känns som en film utan att det man ser sker på riktigt.

Jag vet att filmen kan verka småtråkig när jag beskriver handlingen, men det är inte historien i sig som är filmens behållning, utan det är hur den berättas via vardagliga scener och små gester. Man kan säga att det här är en riktig film, inte en filmad berättelse eller en iscensatt idé. Sådana är tyvärr inte särskilt vanliga.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.