Far from the Madding Crowd

Året är 1870. Batheshba Everdene arbetar på sin fasters gård i Dorset då grannen (Gabriel Oak) förälskar sig gravt i henne och friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Lyckan vänder och Batheshba ärver sin farbrors gård, flyttar dit, och får därefter grannen (William Boldwood) gravt förälskad i henne så pass att han friar, men hon tackar nej och krossar hans hjärta. Hon finner dock en tredje man som friar till henne, och av någon outgrundlig anledning tackar hon ja. Då går det som det går.

Filmen Far from the Madding Crowd av Thomas Vinterberg bygger på Thomas Hardys roman som på svenska brukar heta Fjärran från vimlets yra, och det märks att en roman finns där i botten. Det är nämligen väldigt mycket handling och ganska få “filmiska” sekvenser. Historien är alldeles utmärkt, även om min sammanfattning här ovanför kanske inte får det att framgå, och skådespelarna är likaså utmärkta. Jag undrar om inte Betheshda skulle krossa även mitt hjärta om hon var min granne. Filmen blir därmed väldigt trevlig, trots att det finns så mycket tragik, passion och drama i den. Där det kunde ha varit kamp mellan klasser och kön i lerig bondmiljö drar filmen sig närmast mot att bli en romantisk bagatell. Jag antar att den känslan kommer sig av att berättelsen rör sig ganska fort framåt, och att det därför blir många, men korta, scener som inte riktigt hinner låta känslorna sjunka in. Det känns som om det ganska ofta kan bli så när kända romaner blir film. Samtidigt är filmen ändå ganska lång, men jag märkte det inte eftersom det ju hände så mycket hela tiden.

Filmen är riktigt bra underhållning för stunden, men jag är inte säker på hur djupt intryck den gjort – om jag kommer att minnas så särskilt mycket av den om en vecka.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fascisten

En man sitter vaken i sängen i ett hotellrum i Paris 1938. Telefonen ringer, han svarar på italienska och går ut och sätter sig i en bil som kör iväg. Så inleds en klassisk film: Fascisten av Bernardo Bertolucci. Mannen i fråga visar sig vara en dr Clerici, en aktiv fascist, som förbereder ett mord på en känd motståndsman, som dessutom är hans före detta universitetslärare, under sin bröllopsresa. En radda tillbakablickar berättar sedan bakgrunden till historien samtidigt som bilresan rör sig närmare målet.

Det är en fascinerande historia om hur en man från ett knepigt överklasshem gör allt i sin makt för att passa in och vara normal och därför vänder kappan efter vinden, som i dåtidens Italien förstås är fascistvindar. Dessutom är det intressant att se hur en kultiverad byråkrat resonerar när han genomför ett grovt våldsdåd som han blivit beordrad till.

Filmen ser väldigt bra ut, med välplanerade, kusligt storslagna, fascistiska miljöer och lika välplanerade ljussättningar av scenerna. Kameraarbetet är rörligt och skådespelarna utför sina jobb väl. Av någon anledning var ljudet dåligt synkroniserat när jag såg filmen, och det störde extra mycket i och med att allt annat tekniskt var så bra. Det tog ett tag för mig att komma in i filmen då jag inte var förberedd på berättartekniken med tillbakablickar till olika viktiga händelser i Clericis liv, utan tänkte att berättelsen rörde sig kronologiskt framåt. Det gjorde självklart handlingen rätt ordentligt rörig för mig, men så fort jag insåg hur det egentligen låg till så fastnade jag i handlingen. Det är en mycket bra film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Trädens hemliga liv

Bokomslag (inbunden)

Att inte se skogen för bara träd är ett ganska vanligt fenomen. Det försöker den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben råda bot på med sin bok Trädens hemliga liv. I den visar han hur en skog är så mycket mer än bara en samling träd, och även hur de enskilda träden fungerar som individuella enheter såväl som delar i ett kollektiv. Det är just i beskrivningarna av det kollektiva som som det blir som intressantast för mig då jag inte tidigare har förstått hur träden samarbetar med varandra.

Boken är lättläst, någonstans mellan faktabok och kåserisamling, och den är också lätt att läsa. Den lider lite av att varje kapitel känns som en kort tanke, och att de därför inte sitter ihop till en genomgående text. Det blir helt enkelt lite tjatigt att exempelvis varje gång kambium nämns så ska det också förklaras att det är stammens tillväxtskikt. Boken lider också av att den bygger på hur skogar är i Tyskland, till största delen bok men också en del ek, medan skog för mig är granar och tallar, samt numera fjällbjörkar. Texterna handlar därför inte om skog som jag upplever den, utan om en främmande skog. Slutligen finns det en del detaljer i översättningen som jag irriterar mig på såsom användandet av ordet rönnbärsträd (i stället för rönn) och att översättningen av vad jag antar är ett fyndigt “Kindergarten” på originalspråket för en samling småplantor fick bli “barnträdgård” på svenska (skulle inte “plantskola” vara ett mycket trevligare ordval).

Nu låter det som om jag stör mig på lite småsaker, men det visade sig att de sammantagna gjorde att det tog emot att plocka upp boken och läsa på kvällarna. Formatet med korta, trevliga, lättlästa, kapitel med lagom mängder fräscha insikter borde annars göra det enkelt. Jag är helt enkelt kluven eftersom jag borde tycka om Trädens hemliga liv, men ändå har dragit mig för att läsa vidare i den. Hur som helst så har jag lärt mig mycket, och kunskap bär man alltid med sig.

While We’re Young

Några väl valda ord ur Ibsens Byggmästare Solness inleder Noah Baumbachs While We’re Young. Orden handlar om de äldres fruktan för ungdomar, men också om deras egen längtan efter ungdom, de sätter förstås även tonen för hela filmen.

Josh och Cornelia är ett New York-par som har passerat 40-årsstrecket. Han regisserar och hon producerar dokumentärfilmer, och de lever som alla intellektuella verkar leva i den stora staden med lagom nära vänner och lagom självupptagenhet att fylla dagarna med. Efter en filmföreläsning får de kontakt med ett par i 25-årsåldern som lever precis så bohemiskt som de själva egentligen skulle vilja göra. Det tänder åter gnistan hos Josh och Cornelia, och de börjar ta efter den ungdomliga livsstilen och pulsen. Än är det väl inte för sent att leva livet? Och ungdomarna blir bjudna på mat och får fart på karriären genom nytillskott i sina kontaktnät.

Självklart handlar allting om att bygga illusioner på olika sätt, både för sig själv och för andra. Filmen balanserar skickligt mellan humor och svärta, patetik och allvar. Väldigt tydligt talar den också om att gränsen mellan det ärliga och det tillrättalagda inte behöver vara så skarp. When We’re Young känns mycket samtida, faktiskt så till den grad att jag undrar om den kommer att åldras väl. Det gör förstås inget eftersom det ju var just i dag som jag såg den. Och tyckte om den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Asphyxia

Skenet kan bedra. Det är ofta under ytan som det intressanta sker. En skolresa till Lake District för en klass sjuttonåringar från en privat flickskola kan innehålla så mycket mer än studier av istidslämningar. För Samantha handlar det om att försöka återknyta banden till sin tidigare bästa vän Lillian, men livet är inte lätt när man är djupt inne i en personlig kris.

Asphyxia är snarare en interaktiv roman än ett spel. Det blir ganska mycket läsning, och bara ett fåtal val kan göras. Bilderna till spelet har en särpräglad handmålad stil, som jag tyvärr inte gillar, och i bakgrunden spelas genomgående söt musik, som jag tyvärr inte heller gillar. Vilken tur det är ändå att skenet kan bedra.

Ganska kort in i historien börjar man nämligen märka ett tema. Flickornas fulla namn är exempelvis Samantha Coleridge och Lillian Wordsworth, lärarens namn är Alexandra Pope, resten av namnen på flickorna i klassen går i samma riktning (Lady Byron, Shelley, … ), resan går till Lake District, osv. När man kopplar in litteraturhistorien blir det tydligt hur välplanerad och listig berättelsen är i grunden, och det gör dessutom att flickornas olika personlighetsdrag och bakgrunder är ovanligt välutvecklade. Bortsett från detta så känns känns även depressionens cirklande tankebanor skrämmande verkliga. Asphyxia är inget litterärt mästerverk, men textens ambitioner, både vad gäller de litteraturhistoriska parallellerna och det mycket tunga ämnesvalet, gör den väl läsvärd. Det är också väl värt att läsa om och göra nya val längs vägen, för valen spelar stor roll för utgången av historien. Hur sorglig den kan tänkas bli.

Reigns

Allt blir så mycket enklare när man vid varje valmöjlighet bara har två alternativ: ja eller nej, höger eller vänster, anfall eller försvar… Jag antar att det är den här raka binära beslutsgången som gör att vissa dating-appar har blivit så populära. I Reigns ställs man som kung inför en lång rad beslut, och genom att svajpa höger eller vänster bestämmer man landets öde. Tyvärr så har en kung ett stort ansvar – det ingår ju i rollen som statschef. Hela tiden måste man hålla en balans mellan kyrkans, folkets och militärens väl samtidigt som den egna skattkistan måste hållas lagom fylld. Just det där med lagom är viktigt. Går något av de fyra nyckeltalen för högt eller för lågt avsätts man, måhända mördas man, kvävs av välmående, invaderas av onda grannar, eller så sker något annat jobbigt. Då är det dags för nästa kung i ätten att ta över. Hur bra det går för en kung kan man se på hur långlivad man blir på tronen, och man lär sig rätt snabbt att det inte lönar sig att vara en samvetsgrann regent för då hamnar nyckeltalen i obalans och man förlorar huvudet.

Spelet i sig är inte komplicerat, men det händer ofta att valen man ställs inför inte är särskilt tydligt beskrivna (vilken av frågorna är det egentligen man svarar ja på) och att effekterna av valen inte heller är uppenbara. Å andra sidan finns det inte så många olika situationer man kan ställas inför i Reigns, så genom att man som spelare minns effekter från tidigare tillfällen till samma val går det tids nog att lista ut vad som kommer att ske. Spelet blir på det sättet ganska grunt rent strategiskt sett, men det är å andra sidan underhållande och charmigt så man har roligt i ett par timmar tillsammans med det.