The Rite of the Christmas Dance

Django Reinhardt var en lysande gitarrist som skapade en egen stil av blandade influenser från blues och has egen romska bakgrund. Det är just den bakgrunden som ställde till problem under andra världskriget. Han var ju en lysande stjärna i Paris, men samtidigt spelade hans musik på gränsen till det av ockupationsmakten förbjudna och dessutom var han inte arier. Han bjuds in att spela på bland annat Berlins olympiastadion och en privat tillställning för Goebbels, men förståndigt nog försöker han istället fly till Schweiz. Det är om detta som Django av Etienne Comar handlar.

Filmen borde vara lysande. Den är fylld med fantastisk musik, historien är både spännande och har verklighetsbakgrund, och huvudrollsinnehavaren sätter rollen som smäck. Men tyvärr så känns inte helheten särskilt bra ändå. Filmen är märkligt småtråkig och saknar det driv som finns i musiken, och samtidigt känns den lite publikfriande. En viktig sekvens i filmen har också tydliga likheter med så gott som samtliga avsnitt av ‘Allå, ‘allå, ’emliga armén, och det känns helt enkelt fel.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Aurore är en servitris med två döttrar som är på väg att lämna boet, och med en make som hittat en yngre kvinna att bilda familj med. Aurore själv är på väg in i klimakteriet, med allt vad det innebär av kroppsliga olägenheter. Den nya chefen på restaurangen visar sig vara ett pucko så Aurore säger upp sig, och i samma veva råkar hon stöta på sin gamla ungdomsflamma och för reda på att hon ska bli mormor.

Kan man göra en komedi om kvinnligt åldrande som jag kan bli road av? Blandine Lenoir visar med 50 vårar att man kan det. Det är en rätt uppsluppen och sorglös film trots att det handlar om stora förändringar i livet. Många scener är fantastiskt absurda, som en tandborstningsdialog eller allt kring arbetslöshetsinsatserna. En smula nostalgi, och en smula romantik och mycket ömhet inom familjen gör att det är en film att må bra till. Det finns förstås lite svärta inblandad i filmen, men allvaret krävs ju för kontrastverkan. De många oväntade poängerna lyfter filmen som annars kanske skulle kännas lite väl konventionell.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Lucky är en butter, men vänlig, gammal gubbe som bor i en liten i håla i öknen någonstans i USA. Hans dagar ser likadana ut med morgongymnastik, promenad till fiket för kaffe och korsord, lite eftermiddags-TV och så en Bloody Mary på baren på kvällen. Ett plötsligt fall i hemmet får honom att plötsligt inse att livet inte varar för evigt, och han börjar grubbla över vad meningen med allt egentligen är.

John Carroll Lynch har i Lucky samlat ihop en mängd åldrande skådespelare som alla gör utmärkta jobb. Framför allt så spelar inte Harry Dean Stanton filmens huvudroll, han är Lucky. Historien är enkel, men innehållet är tungt. Dödsångesten känns riktigt äkta. Det är en fin och välskriven film där man får en slags ögonblicksbild av hur livet är i hela den lilla ökenstaden där alla känner Lucky. Filmen gjorde mig både rörd och upplyft på samma gång. En småskalig, men stor, film.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Konstvärldens uppblåsthet och självgodhet är lätt att göra narr av, men Ruben Östlund skruvar till det ett snäpp till hans omtalade The Square. Ett museum för modern konst, som råkar ligga i Stockholms slott, ska till att öppna en ny utställning som bygger på verket The Square, en ruta på marken utanför där solidaritet, tillit och tolerans skall råda. Chefen på muséet, den lätt slirige dansken Christian, råkar bli av med sin mobil och sin plånbok vilket leder till en serie händelser där han allt mer förlorar kontrollen över vad som händer.

Filmen är en träffande satir som är riktigt rolig ibland, men också mycket tänkvärd. Den handlar om fördomar. Den handlar om att prata om höga ideal men inte följa dem. Den handlar om cynism i marknadsföring. Den handlar om tomheten som ofta uppstår i uttrycket i den moderna konsten. Den handlar om felslut. Den handlar om civilkurage. Den handlar om att våga lita på folk. Den handlar egentligen om alldeles för mycket. Filmen är ganska lång, men det är för att den försöker få med så oerhört många idéer vilket gör att inte känns utdragen. Däremot känns den mastig.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I borgmästarhemmet i en liten by i Libanon drar det ihop sig till förlovningsfest då dotterns blivande man har bjudits in tillsammans med sina föräldrar. Thérèse, frun i huset, ser verkligen fram emot tillställningen, men det ingen sagt henne är att pojkvännen är syrier då hon hatar syrier efter att hennes bror dött av en syrisk bomb under inbördeskriget. Hon gör därför upp en listig plan för att avstyra förlovningen.

Den syriska förlovningsringen, av Sophie Boutros, är på ytan en rätt harmlös komedi, men med en mörk bakgrund i krig och kulturkrockar som snarast liknar hat. Det är också den kontrasten som gör filmen intressant. Annars följer filmen rätt troget mönstret från både romantiska situationskomedier och folklustspel med många högljudda diskussioner med viftande armar, och många kraftiga känsloyttringar. Det finns en del krystade kombinationer av händelser i filmen, och dessutom är skådespelarna rätt stela, så det är tyvärr svårt att ta filmen på allvar trots dess allvarliga bakgrund. Men den roar, och det är ju ändå poängen med en komedi.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Om 18 år i Paris har allting gått åt skogen. Storföretagen har tagit över allt, och för att hålla befolkningen underhållen och lugn ordnas TV-sända slagsmål där det mesta är tillåtet. Framför allt doping. Arès är lite av en föredetting i branschen, men tvingas mot sin vilja kliva in i ringen igen för att skydda sin syster och hennes båda döttrar.

Det skulle ha kunnat blivit en film med rader av dystopi-klyschor som följer på varandra, men Arès av
Jean-Patrick Benes lyckas överraska mig. Den kanske inte är så visuellt klatschig som den hade kunnat vara, men historiens snårighet och hela det nattsvarta pessimistiska anslaget lyfter upp den ändå. Den kändes måhända onödigt våldsam på sina ställen, och själva bakgrunden till historien fungerar inte riktigt. Ett samhälle kan liksom inte fungera på det sättet trots att så mycket energi i filmen gått åt till att beskriva hur samhället ser ut och hur det blev som det blev. Som helhet är filmen helt OK.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.