Call Me by Your Name

Året är 1983 och platsen är norra Italien. Elio är sjutton år och bor med sina hyperakademiska och välbeställda föräldrar i sommarvillan där de glatt blandar språken mellan engelska, italienska och franska. Under sex veckor hyrs dock hans rum ut till Oliver, en ung amerikansk forskare som ska vara assistent till Elios antropoligi-professor till far. Oliver är blond, vältränad, intelligent, vältalig och rätt stöddig till sättet som amerikaner brukar vara. Medan sommaren sakta skrider fram inser Elio att han är förälskad i Oliver, men det är svårt att veta om kärleken är besvarad. Men när dammluckorna nu väl har öppnats väller verkligen känslorna fram.

Det händer egentligen inte så mycket i Luca Guadagninos Call me by your name om man ser till den yttre handlingen, men allt handlar om den inre resan. Trots att hela världen i filmen enbart tycks bebos av rena stereotyper, och i övrigt är sällsamt folktom, samt att filmens hela poäng förklaras ordentligt nära slutet av Elios far så att man inte ska behöva lämna salongen frågande, så är filmen riktigt bra. Filmen är också både långsam och lång, men den fungerar ändå tack vare utmärkta skådespelare och en regissör som vet vad han vill. Vad jag inte riktigt förstår är varför det markeras så tydligt att handlingen utspelas just år 1983, då filmen i princip skulle kunna ha gjorts helt utan tidsmarkeringar och ändå berätta samma historia.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Night Train to Lisbon

En ensam grånad lärare vandrar genom ett regnigt Bern på väg till sitt arbete. På en av broarna över Aare står en ung kvinna i röd kappa redo att kasta sig ner över räcket, men läraren hindrar henne och bjuder henne till sitt klassrum. Hon smiter iväg under lektionen men lämnar kvar sin kappa. I en av dess fickor finns en portugisisk bok skriven av en okänd författare, och i boken ligger tågbiljetter till Lissabon. Läraren utnyttjar biljetterna och fascineras av bokens text, så han söker upp författaren och börjar därmed också rota i händelser från den portugisiska militärdiktaturens sista tid strax innan nejlikerevolutionen.

Jag måste börja med att säga att Night Train to Lisbon är en mycket kompetent film. Bille August kan sitt hantverk som regissör, och många av skådespelarna tillhör det bästa Europa kan skaka fram. Även foto och musik är alldeles utmärkt välgjort, och historien som berättas är både spännande och intressant. Men även om hantverket i detaljerna är alldeles utmärkt känns filmen som helhet ganska småtråkig. Den känns också betydligt äldre än vad dess premiärdatum säger, med tågresor och framför allt att alla pratar engelska, med olika brytning beroende på vilket språk för tillfället ska föreställa. Det sistnämnda är väl egentligen det enda jag explicit hittar som jag irriteras av i filmen, men jag har ändå svårt att gilla den. Den känns mest sval och aldrig riktigt engagerande.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

A Horse Walks into a Bar

Cover A Horse Walks into a Bar

An aging comedian, Dovaleh Greenstein, has invited a childhood acquaintance to visit his stand-up gig in a bar in an Israeli town called Netanya. When this long lost friend, the court judge Avishai Lazar, asks why the response is that Dovaleh wants him to see and to later tell what was seen. The evening starts with a set of jokes for the relatively large audience, but as the evening goes on, Dovaleh begins to delve into the sorrows of his childhood and a large trauma while the audience starts thinning out as more and more disappointed comedy customers leave the bar. In the end of the stand-up set only a handful people remains to hear where and how the story ends. A Horse Walks into a Bar by David Grossman describes this two hour long comedy evening through the eyes and the recollections of Avishai, the judge.

The form of the story is really interesting, with it taking place during one single stand-up comedy set. However, it did not really manage to keep my interest up through the whole routine. I assume that there is a certain chance that I would be one of the many people in the audience leaving the show before its end. The actual core event in the story that Dovaleh tells at the stage, simply took too long to unfold to keep me satisfied. There is a chance that the tempo in the book fits the story better if the book is read in a more focused fashion than how I did it. In addition, the actual core event in Dovaleh’s recollection from his childhood is actually a really interesting situation: To be transported to the funeral of a parent without knowing which of the parents that is dead.

Secret of the Magic Crystals

För länge sedan träffades jorden av en märklig meteoroid som sprack upp vid inträdet i atmosfären, och vars beståndsdelar därmed försvann. Farfar hittade två av dessa kristaller och upptäckte att de påverkade hästar så att de fick oväntade egenskaper. Ingen på universitetet trodde på honom och han sparkades ut. Han gav därför mig och mitt syskon varsin kristall och bad oss uppfylla hans dröm. Jag fick dessutom hans lilla lantgård där jag kan föda upp de speciella hästarna och måhända leta upp de förlorade kristallerna.

Det ovannämnda är bakgrundshistorien i Secret of the Magic Crystals, och det är egentligen det intressantaste i hela spelet. I spelet föder man upp sagohästar, tränar upp dem, skickar dem på olika uppdrag i grannskapet eller på tävlingar för att tjäna lite pengar, och det är egentligen allt. Två hästar på nivå ett ger en avkomma på nivå två, och så vidare, och det krävs en häst på nivå fem för att hitta en kristall. Det jobbiga i sammanhanget är att varje häst bara kan ge en enda avkomma så det blir ett rätt tjatigt malande efter hand. Det är lite uppfriskande att vilka uppdrag man kan får till hästarna beror på deras nivå. En enkel häst kan hjälpa grannen med att plöja åkern, medan en finare häst får hjälpa gudarna med att dra solens vagn över himlen, vilket ger runt 27 gånger bättre betalt.

Spelet är ganska rogivande, eller ordentligt småtråkigt beroende på ens grundhumör. Det krävs alldeles för mycket tid för att komma någon vart, och det krävs nästan inget annat än tid av spelaren heller. När jag efter många timmars spelande äntligen hade fött upp min maxade enhörning och hittat en kristall insåg jag att det finns fyra till sagohästraser som måste maxas innan man kan klara spelet. Det är därför jag inte kan rekommendera Secret of the Magic Crystals. Spelet blir alldeles för tjatigt i längden.

Broforce

Det fanns en tid då jänkarnas action-hjältar reste runt i hela världen för att explosivt tvinga fram frihet à la America och spränga bort kommunism med en vrålande one-liner nära till hands. Då var livet enkelt. Broforce tar mig tillbaka till den tiden. Spelet går ut på att med vapen redo slå ner allehanda terrorister, befria amerikanska kollegor från fångenskap samt att besegra de infernaliska bossarna, hissa amerikanska flaggan och flyga med helikoptern till nästa internationella oroshärd för att där fortsätta arbetet.

Om man spelar kampanjen till dess ände finner man att det faktiskt finns en slags berättelse i grunden som har en del små intressanta knorrar. Men varför ska man tänka på det, när man kan skjuta på allt och framför allt skjuta sönder allt? Man känner någon slags tillfredsställelse när man inte bara skjuter ihjäl ondingen och spränger hans hus, utan även jämnar platsens hela topografi med marken för att bereda plats för frihet.

I Broforce styr man en parodi av någon actionhjälte, till att börja med Rambro men allt eftersom man befriar fler kollegor låses andra (exempelvis Bro Hard, Bro Dredd, Brominator, Brobocop, osv) upp, och alla har lite olika specialiteter och särdrag. En liten trevlig extra krydda är att man inte kan välja vilken hjälte man får spela vid varje givet tillfälle, vilket gör att man måste variera angreppssättet vare sig man vill eller inte.

Spelet i sig är färgglatt och pixligt som sig bör för den rätta retrokänslan, och musiken är förstås också fylld av enerverande hårdrocksgitarrer. Det känns som att det är gjort mer av kärlek till en närmast utdöd genre än för att locka till några billiga skratt, i och med att själva spelet fungerar så pass bra. Det är ett trevlig sätt att slå ihjäl, spränga och bränna ner, lite tid man kan tänkas ha över.

Jätten

En stilig ranchägare från Texas anländer i förra seklets början till Maryland där han ska köpa sig en avelshingst från en välbärgad familj. Med sig tillbaka får han även familjens yngsta dotter, som han hunnit gifta sig med under frånvaron från ranchen. Hon drabbas hårt av en kulturchock när hon kommer från det gröna och sköna Maryland till det platta, solbrända och vindpinade Texas. De bildar familj samtidigt som ranchen skötes på traditionellt stordriftvis, men under ytan bubblar det av olja.

Jätten är en så kallad klassiker och förmodligen mest känd för att den blev den sista filmen med James Dean, men den känns faktiskt riktigt fräsch trots sin ålder. George stod för regin, och filmen bygger på en roman av Edna Ferber. Den skildrar tjugofem år i en mäktig Texasfamilj, under en omvälvande tid då gamla traditionella sätt att leva förändras i och med att oljan blir viktig. Rasism och ojämlikheter är också teman som tar stor plats i filmen, och den drar därmed ut ordentligt på tiden. Det gör inte så mycket för filmen är så pass bra att jag inte märkte av dess längd. Både det filmiska och det berättarmässiga är av hög kvalitet i stort sett rakt igenom. Det finns betydligt sämre saker att ägna en helkväll åt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.