The Rite of the Christmas Dance

Det tar ett tag att komma in i You Were Never Really Here. Till att börja med känns det som en serie osammanhängande bilder med en rätt bullrig ljudmatta, där vissa ljud såsom trafik, andetag och steg är kraftfullt förstärkta. Men det är faktiskt också det som är filmens styrka. Man famlar liksom efter att få något helhetsgrepp om vad det är som händer, varför det händer, och vart allt är på väg. Det gör att huvudet är på helspänn genom filmen, då man försöker få någon rätsida på historien. Lynne Ramsay har verkligen lyckats sätta ihop filmen på bästa sätt redan från första början.

Det handlar om en psykiskt svårt nerbruten man som försörjer sig som torped och anlitas för att rädda flickor ur trafficking. Han lider rätt svårt av återkommande obehagliga minnesbilder dels från uppväxten, och dels från sin militära tjänstgöring. Han utför sina uppdrag väl. Om kunderna vill blanda in extremvåld så ser han till att sådant utförs. Med hammare. Det sista jobbet handlar om att få loss en senators dotter från en bordell, men komplikationer uppstår, och det blir bara värre och värre.

Historien låter måhända lite klyschig, men filmen är mycket välgjord. Mycket spännande klippning, lysande musik som hela tiden sitter precis rätt i sammanhanget och mycket bra skådespeleri lyfter filmen högt över eventuella klyschor. Filmen är också djupt obehaglig. Inte bara för att den är mycket blodig, utan framför allt för den psykologiska tyngden i skildringen av torpeden Joes mentala tillstånd. Filmen visar upp någon slags stiliserad, men sunkig, storstadsrealism, och jag tror att den kommer att snurra runt i mitt huvud länge med tanke på vilket djupt intryck den gjorde på mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Året är 1855 och brittiska trupper strider mot ryssar på Krim. Soldaterna blir avlönade med guld, som skickas från London via tåget till Folkestone en gång i månaden. Lasten på det tåget är därmed ett lockande byte för Edward Pierce som planerar att råna tåget, vilket är extra ambitiöst eftersom ett rullande tåg aldrig dittills blivit rånat.

Michael Crichtons Det stora tågrånet är ren underhållning. Själva rånet innefatter en väl genomtänkt plan som kräver minutiös koordination i detaljerna och ett gäng lojala hantlangare för att kunna utföras. Det är alltså en klassisk ingång för att göra en film. I det här fallet sker kuppen i viktoriansk miljö, vilket föranleder att ett större antal majestätiska polisonger deltar i handlingen tillsammans med ett antal små trevliga historiskadetaljer. Det är lagom spännande mest hela tiden, och dessutom bjuds man på en del överraskningar i intrigen. En av dem var att en person faktiskt dödades av filmens brottslingar, vilket jag tyckte kändes avigt i en film där annars det brottsliga skedde med elegans och glimten i ögat. Filmen är välgjord och genomtänkt, men känns lite mossig i en del av dialogerna som emellanåt siktar mer på komiska poänger än på att få ihop ett fungerande samtal. Det är nog priset för att få bli underhållen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Tillvaron är hård i Dublin i mitten av åttiotalet. Conors pappas arkitektkontor får inga som helst jobb och mamman kan bara arbeta deltid, och föräldrarna har dessutom svårt att dra jämnt med varandra. För att spara lite pengar måste därför Conor byta skola från privatskolan han går på till Synge Street Christian Brothers School. Det fungerar naturligtvis illa att komma in i den nya skolmiljön, med mobbare och en illvillig rektor. Conor får syn på en snygg tjej utanför skolan och försöker imponera på henne genom att påstå att han spelar i ett band och att han vill använda henne som modell i en rockvideo. Nu blir det bråttom att starta band för att ha något att visa upp för henne.

Det finns egentligen inget unikt i filmen Sing Street av John Carney, men det gör inget. Man blir glad av den, och det är huvudsaken. De traditionella aspekterna i en film om att växa upp och sprida sina vingar finns förstås med, fast kanske i något mer genomtänkta versioner än vanligt. Exempelvis får den härliga videon till Duran Durans Rio fungera som duk att projicera drömmarna om en annan tillvaro, och det passar alldeles utmärkt. Filmen är en charmig historia om kärlek och musik, och om åttiotalet. Man blir riktigt sugen på att vara tonåring igen och bilda band.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Jag har egentligen aldrig brytt mig om filmen Cinema Paradiso. Den kom när jag var tonåring och jag vet att den med tiden blivit en hyllad filmklassiker som i sin tur hyllar klassisk film, och den idén har liksom aldrig känts särskilt lockande för mig. Nu har jag i alla fall äntligen fått tillfälle att se Giuseppe Tornatores film så nu kan jag äntligen släppa mina förutfattade meningar om den.

I filmens inledning kommer Salvatore Di Vita hem till sin lägenhet en sen kväll. Hans sömniga älskarinna säger att hans mor, som han inte besökt på trettio år, ringt tidigare på dagen och att hon nämnde att en man som hette Alfredo gått bort. Det drar igång Salvatores minnen från barndomen och uppväxten strax efter andra världskriget i den sicilianska byn Giancaldo, där Alfredo var biografmaskinist och fungerade som en fadersfigur då Salvatores (Totòs) mor hade blivit krigsänka. Filmen följer därmed Totòs uppväxt tills dess han flyttar från byn, varvid man även får se hans återkomst trettio år senare med anledning av Alfredos begravning. Framför allt får man en inblick i kärleken till film. Det handlar alltså inte om inte kärleken till några speciella filmer utan till filmmediet som idé, och till biografen som en plats att mötas och att drömma sig bort.

Cinema Paradiso är en mycket rörande film, även om jag tycker att den spelar alldeles för mycket på nostalgikänslorna mot slutet, som jag tycker blev lite väl långrandigt. Filmen är dessutom fylld med en massa olika roliga filurer som bott i byn, och de flesta känns äkta och levande trots att de ibland liknar några slags karikatyrer av typiska byinvånare. Den har också en mycket syditaliensk känsla, med mycket, och högljutt, pladdrande med alla känslorna hela tiden i full galopp. Allt görs med full passion. Mina förväntningar inför filmen infriades därmed, det vill säga jag fick en film fylld av nostalgi och passion. Jag fick också i mig så mycket mer genom filmen, så jag är nöjd med att jag nu har fått se den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En smula vid sidan om, men inte alltför långt ifrån, Disney World i Florida hittar man lågprismotell med anmärkningsvärt ambitiösa namn. I ett av dem, med namnet Magic Castle, bor den sexåriga flickan Moonee med sin mamma. Det är sommar och hon springer omkring och leker med sina kompisar vind för våg medans de vuxna sliter för att på olika sätt få livet att gå ihop en vecka i taget.

Med den kortfattade beskrivningen av The Florida Project låter Sean Bakers film inte alls som något speciellt, och till att börja känns upplevs det hela mest som att man får följa med ett par jobbiga ungar som mest skriker till varandra och alla de möter. Men allt eftersom filmen går vidare fastnar man i historien och i all de människor som bor i dessa sjabbiga motell så nära ett av den ytliga turismens stora tempel. Barnen tar efter de vuxna, som verkar sakna ambition eller ens hopp om att ta sig ur fattigdomen. För det är verkligen fattigt på de här ställena, där folk bor mer eller mindre tillfälligt i brist på andra möjligheter. Men det filmen vill berätta är att det är människor som lever där, med allt det goda och det dåliga som det innebär.

Det tar verkligen ett tag att komma in i filmen, men det är den värd. Skådespelarna känns riktigt trovärdiga i sina roller, och miljöerna känns märkligt skeva med hotellens tuggummifärgade fasader och de där mellanrummen mellan vägar och parkeringar som sexåringarna har som sina lekplatser, men som man annars aldrig egentligen ser. The Florida Project är en film som växer, och som markerar vikten av humanism i världen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.