Octodad: Dadliest Catch

I grund och botten bygger hela spelidén i Octodad: Dadliest Catch på att det är svårt att styra huvudpersonen. Räcker det?

Octodad lever ett typiskt amerikanskt förortsliv med sin fru och sina båda barn. Det som gör honom lite ovanlig är det faktum att han är en bläckfisk i människokläder. Han kan inte avslöja sin hemlighet, för det vore ju förödande och skulle kunna splittra familjen, så han måste försöka hålla sin sanna natur hemlig. Det är förstås inte så lätt när man är en mollusk, saknar skelett men är väl försedd med tentakler. Så det är alltså Octodad man ska försöka styra genom tillvaron, med ofta Papphammarliknande resultat. I regel är inget rum sig likt efter att man besökt det…

Även om man kanske inte tror det till att börja med så är spelet riktigt välskrivet. Det är en rätt rörande historia som man får ta del av, om man kommer runt det rent absurda i själva konceptet. Spelet i sig kan dock vara riktigt frustrerande emellanåt när man verkligen inte får koll på lemmarna, men det är i alla fall som tur är inga omöjliga situationer man ställs inför. Musiken passar också rätt fint in i stämningen, och grafiken är tillräckligt gullig. Den i mitt tycke största bristen i Octodad: Dadliest Catch är att spelet inte är särskilt variationsrikt. Efter ett tag tröttnar man på att snubbla sig igenom scen efter scen för att göra småsaker, vilket är lite synd då spelet ju är riktigt trevligt.