Category: Recension / Review

En skogshuggare hittar en mycket liten flicka inuti ett bambuskott. Han tar upp henne i sin näve och bär henne hem för att ta hand om henne tillsammans med sin fru. Den lilla flickan växer snabbt upp och alla tycker om henne. En dag hittar skogshuggaren guld i en bambustam och bestämmer sig för att skaffa flickan en bostad i huvudstaden och se till att hon blir en riktigt fin dam. Hon får i staden namnet Kaguya, som betyder något i stil med “den skimrande”, och ganska snart börjar synnerligen förnäma friare cirkla runt huset, till och med kejsaren själv. Kaguya är dock inte intresserad. Någonstans djupt inom henne bär hon på en hemlighet som inte ens hon själv verkar fullt medveten om.

Sagan om prinsessan Kaguya av Isao Takahata bygger på en mycket gammal japansk folksaga. Den är så gammal, och den tidiga japanska är så främmande för mig, att jag inte riktigt förstår vad sagans sensmoral är, och det är inte särskilt enkelt för mig att gissa mig till vad som sågs som normalt och vad som skulle bedömas som uppseendeväckande beteende hos Kaguya.

Filmen är animerad på ett vackert men enkelt sätt vilket ger den en tidlös känsla. Historien innehåller både starka känslor och stort allvar, men berättandet byter trots det snabbt mellan lekfullhet och tillbaka till det strama. Allt för att spegla Kaguyas känslor. Det blir ett riktigt bra helhetsintryck. Filmen går ibland lite makligt framåt men det gör att berättelsen får ta den tid på sig som den behöver för att få historien tydlig.

Jag måste säga att Kaguyas hemlighet tog mig på sängen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Att använda samma skådespelarensemble under tolv års filminspelning kan lätt verka som en gimmick, och jag är ju skeptisk till gimmickar. Boyhood är en film där regissören Richard Linklater har gjort just det. Tolv hela år!

Vi följer en Texas-pojkes uppväxt från sex års ålder till den första dagen på college. Mason är en trulig gosse med en lite äldre syster och en mamma som försöker göra sitt bästa, men som har rätt dåligt omdöme när hon väljer livskamrater. Det blir många samtal, och musik och mode förändras när åren går. Det blir helt enkelt en spännande effekt av att se skådespelarna åldras och byta utseende på riktigt. Det får också filmen att kännas på riktigt på ett sätt som annars bara dokumentärfilmer brukar kunna klara av.

Filmen går aldrig in på djupet i detaljerna. Ofta sker händelser utan någon förklarande bakgrund utan man får helt enkelt acceptera att det blev som det blev. Känslan blir lite som att att godtyckligt bläddra i ett fotoalbum med brottstycken av ett liv när man ser filmen, men efterhand kryper en känsla fram att valet av vad man får se egentligen är noggrant utfört. Det är mera likt hur man själv minns livet som en följd av händelser, men utan tydlig plan. Även personerna i filmen reagerar på det sättet mot slutet genom att uttrycka att de trodde livet skulle vara något mera och att ingen någonsin egentligen hittat någon mening med det.

Boyhood är en riktigt bra film trots att den börjar lite trevande, pågår i närapå tre timmar, är pretentiös och inte har någon egentlig historia att berätta. Filmen handlar om att leva, och det räcker.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Under femtonhundratalet levde en mycket principfast hästhandlare någonstans i Centralmassivet i Frankrike. Hans namn var Michael Kohlhaas. När en ung baron på ett provocerande sätt snor två värdefulla hästar så vill Kohlass naturligtvis få upprättelse, men hans diplomatiska och juridiska ansatser går om intet eftersom baronen förstås har mäktiga kontakter. När han börjar mötas med våld tar han själv till vapen och startar ett mindre krig med allt vad det för med sig i form av meningslöst våld och meningslösare död.

Filmen Laglös av Arnaud des Pallières bygger på boken Michael Kohlhaas av den tyske författaren Heinrich von Kleist, och det är i själva historien som filmens starka sidor ligger. Det är faktiskt inte så ofta man får både hämndlystnad och samvetskval i samma film, men det serveras här. Förhållandet mellan kyrkan och överheten och Kohlhaas är intressant framställd med stora portioner respekt åt de allra flesta håll. Berättandet känns dock lite ryckigt eftersom en del viktiga händelser sker utanför bild utan att i varje fall jag märkte av någon indikation på att någon tid hade gått i handlingen. Det kändes alltså ibland som om jag hade nickat till. Den känslan förstärktes också av att det var ett rätt stort myller av människor med hyfsat viktiga roller genom filmen.

Bild och ljudmässigt upplevde jag filmen som rätt så ful. Förmodligen är det medvetet för att ge en modernare känsla åt det hela men jag irriterades av alla gånger huvudena på skådespelarna klipptes av, ljuset var så grumligt att det var svårt att se vad som hände och ljuden från insekter och andetag var så överdrivna att de var det enda jag tänkte på. Det kändes också rätt konstigt att språket under ett samtal i en scen bytte från franska till tyska och sedan tillbaka till franska igen.

Laglös är en konsekvent film och jag gillar det, men inte var det bättre förr.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Jag blir skeptisk till filmer som har en gimmick, och speciellt om den gimmicken behöver nämnas på filmaffischen. Filmen Victoria av Sebastian Schipper har just en sådan gimmick: Den är inspelad i en enda tagning.

Filmen inleds med bländande stroboskop och pulserande dansmusik. En ung kvinna dansar ensam. Hon heter Victoria och har nyligen flyttat till Berlin från Madrid och har inte lärt sig tala tyska än. På väg ut från dansklubben stöter hon ihop med Sonne och hans tre polare. De vill visa Victoria det sanna Berlin, medan natten sakta glider bort för att ge plats åt den gryende morgonen. Victoria och Sonne fattar tycke för varandra. Efter ett tag gör det förflutna sig påmint och den härliga feststämningen går över till spänning och förlorad kontroll över tillvaron.

Det blir en riktigt spännande film av det hela, trots att gimmicken betyder att en del dödtid måste finnas med för att transporter från en plats till nästa ska bli av och att filmen därmed blir lite extra utdragen. Den betyder också att reaktioner och samtal känns mera äkta än vad som är vanligt i spänningsfilmer tack vare att det nästan blir en dokumentärfilmskänsla. Det finns till och med utrymme för vilopauser. Victoria är i bild nästan hela tiden, och hennes blandade uttryck av nyfikenhet, oförstående och framför allt ensamhet fungerar alldeles utmärkt. Det blir till slut en helgjuten film trots att den berättar en ganska enkel historia. Det är det som inte berättas som är filmens stora styrka.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

I de finare engelska universiteten finns det ytterst exklusiva herrsällskap som man bli medlem i om man bjuds in. En inbjudan kan man bara få om man har rätt anor eller pengar och har gått på någon av de tre-fyra rätta internatskolorna. The Riot Club är en fiktiv sådan klubb i Oxford som grundades 1780 till minne av lord Ryot, och dess aktiviteter går ut på att supa och svina ner sig, känna sig överlägsen populasen och slå sönder allmän och privat egendom. Filmen The Riot Club, av Lone Scherfig handlar om en årskull av dess medlemmar.

Berättelsen inleds vid universitetsårets början då klubben behöver två nya medlemmar, så att medlemsantalet är det historiskt stipulerade tio. Miles, filmens hyfsat sympatiske huvudperson, och Alistair, ett praktarsle, väljs ut och får genomgå äckliga ritualer för att bli fullvärdiga medlemmar. Allt leder till den stora praktmiddagen, som hålls i en pub långt utanför staden eftersom klubben är portad från samtliga ställen i närheten av Oxford. Middagen går som förväntat.

Skildringen av de priviligerade samhällsskikten känns mycket trovärdig, i och med att de uppfyller alla mina vidriga fördomar om klassförakt och elitism. En del av beteendemönstren känner jag också igen från Imperial College och andra delar från Uppsala Universitet, så det är inget typiskt bara för engelska fin-universitet. Filmens tempo känns lite märkligt där den första halvan av filmen mest liknar ett pilotavsnitt till en TV-serie. Det kan nog ha att göra med att filmen bygger på en pjäs (Posh av Laura Wade). Skådespelarna är bra, och Oxfordmiljön är precis så romantisk som den ska vara på film.

Filmens slut är lysande!

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.