Star Wars: The Last Jedi

Luke Skywalker tjurar på en grön ö vid havets rand dit Rey har farit för att tala honom till rätta. Samtidigt kämpar rebellerna mot Första Ordningen i ett större rymdskeppsslag där både den illsinnige Kylo Ren och hans mamma deltar. Handlingen i Star Wars: The Last Jedi tar helt rakt vid där Star Wars: The Force Awakens avslutades när jag lämnade bion för ungefär två år sedan.

Den här gången är det Rian Johnson som stått för regin, men trots en ny regissör känns det mesta i den där galaxen långt långt bort välbekant. Filmens handling puttrar på i ett bekvämt tempo, men den känns ganska mycket som en övergång. Det känns som om filmens största syfte är att leda från ett givet galaxtillstånd, där förra filmen slutade, till ett annat, där nästa film i serien ska ta vid. Jag saknar alltså en del intrigmässig självständighet, men jag fick i alla fall se en del nya gulliga djurarter dyka upp då och då. Jag fick också tillräckligt mycket anspelningar på tidigare filmer i serien för att känna mig uppiggad.

Star Wars: The Last Jedi fungerar bra på mig. Handlingen har en del rätt oväntade vändningar, vilket känns lite vågat när man tänker på hur ärkekonservativa de största anhängarna till den här filmserien brukar kunna vara. Det gör den lite uppfriskande. Däremot känns en del slapstickande lite fånigt i sammanhanget, när man tänker på att det är galaxens framtid som ligger i vågskålen. Det drar lite åt billigare underhållningseffekter snarare än åt djupet i hjältarnas personliga utveckling. Det drar mer åt underhållande äventyr än åt karaktärsdjup. Det är så stjärnornas krig ska kännas.

The Salesman

Det gifta medelklassparet Emad och Rana måste snabbt utrymma sin lägenhet i Teheran när ett bygge på granntomten börjar få husets väggar att rämna. Emad är lärare på dagtid och tillsammans med frun repeteras på kvällarna en uppsättning av En handelsresandes död (därav filmens “svenska namn” The Salesman). En skådespelarkollega ordnar en lägenhet åt dem där de kan bo tillfälligt, men det ligger en hel del prylar kvar där från den tidigare lägenhetsinnehavaren, en kvinna av tvivelaktig moralisk hållning. Det hela leder ganska snart till en oväntad och obehaglig händelse, och därefter ett sökande efter någon form av upprättelse, hämnd, vedergällning, eller vad man ska kunna kalla det. Det blir i alla fall en komplex och spännande historia som man inte riktigt vet varthän den ska bära till slut.

Jag tycker filmen var mycket bra, och det verkar jag inte ha varit ensam om då filmen vann en Oscar tidigare i år som bästa utländska film. Asghar Farhadi verkar veta precis vad han vill säga, och hur han ska säga det. Det blir så väldigt mångbottnat när man märker hur samhällets normer i djupet påverkat huvudpersonerna trots att de räknar sig till de intellektuella progressiva kulturarbetarna. Det är en blick in i vardagen i Teheran, men också in i hur vardagen snabbt kan raseras. En vardag när man drar sig för att gå till polisen för att slippa utstå deras utfrågningar. Det tog mig ett tag att först komma in i filmen, men allt eftersom blev det allt svårare att släppa taget.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ljus i natten

Ett skepp lastat med kol glider in i hamnen i Helsingfors med en fripassagerare ombord som flytt från krigets Aleppo och som nu beger sig till en polisstation för att söka politisk asyl i Finland. En äldre medelålders man lämnar sin krökande fru, säljer sitt lager av herrskjortor, spelar poker för pengarna och vinner tillräckligt mycket för att köpa sig en sunkig restaurang. De båda historierna möts efterhand och ur det uppstår en längre serie av märkliga och ofta dråpliga situationer som liksom bara sker i förbifarten. Ljus i natten av Aki Kaurismäki har dessutom en fin halvesekelgammal estetik och mycket finsk blues i botten. Dessutom har den en av de bästa filmreplikerna jag har hört på mycket länge.

You may be wiser, but I am older.

Jag kommer nog själv att börja använda den repliken för att med pondus avgöra diskussioner i framtiden.

Filmen i sig är en trevlig bekantskap. Den känns förstås oerhört finsk i sin kuvade skruvade humor, men också genom sitt stora allvar och talande tystnader. Den innehåller självklart också kraftfullt nedtonade känsloyttringar, men det finns även plats för ganska vass samhälls- och samtidskritik, och så naturligtvis regissörens egna karakteristiska personliga berättarstil. Därmed överraskar filmen inte på något sätt, utan man får vad man väntar sig, vilket i det här fallet är ganska bra.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Shadowverse

Shadowverse är ett ganska typiskt samlarkortsspel. Spelarna turas om att dra kort och spela ut dem, och målet är normalt att nöta ner motståndarens liv till noll för att på så sätt besegra vederbörande. En del kort kan dock ändra villkoren för seger. Det finns tre grundtyper av kort: Följare (folk som kan anfalla och försvara), formler (direkta effekter), och amuletter (kort med kvarliggande effekter men som inte är folk). Det finns sju olika klasser man kan spela som, vilka alla har olika kompetensområden och därmed också olika svagheter.

Spelet är gratis att spela, medan det kostar kosing att skaffa kort. Spelmakarna är dock väldigt generöst med att dela ut gratiskort till spelarna, åtminstone till en börja, så det går ganska snabbt att få ihop en liten kortsamling att variera sina lekar med. Tyvärr gör den här generositeten att det inte fungerar att låta spelarna byta kort med varandra, så själva kortsamlandet handlar mycket om att ha tur med vilka kort man får, eller att köpa så många kort att man inte längre behöver någon tur.

För mig har Shadowverse ett stort problem. Jag tycker helt enkelt inte att det är ett särskilt roligt spel. Det känns lite för statiskt i hur man kan sätta ihop sina lekar, och spelet är inte så interaktivt. Som gammal magic-spelare gillar jag att kontra och att överraska med snabba effekter i motståndarens runda, men inget sådant kan man hålla på med. Istället kan man i de flesta matcherna snabbt se varthän det barkar, så det blir ibland en del långa transportsträckor. Men spelet ser bra ut, låter bra och flyter på bra ändå.

Kungens val

Det som hände under ett par dagar i början av april 1940 är avgörande för det moderna Norges historia. Tyska krigsfartyg är på väg in till Oslo för att invadera staden men kryssaren Blücher sänks av det norska kustartilleriet. Det sätter en liten käpp i hjulet på det tyska invasionsmaskineriet, och framför allt kostar det lite tid. Tid är just vad som behövs för det norska kungahuset och den norska regeringen att lämna huvudstaden för att sätta sig i säkerhet. Quisling passar då på att statskuppa till sig en position i statsstyret. Den tyska armén är kung Haakon VII i hälarna, och till slut hamnar han i det trängda läget att antingen kapitulera och därmed formellt överlämna makten till Quisling och hans Nationella Samling, eller att neka till det och därmed gå in i fullt krig. Vad han väljer framgår av originaltiteln till Kungens val,
av Erik Poppe.

Jag tycker filmen är intressant, eftersom jag inte har så tydliga begrepp om detaljerna kring den norska ockupationen. Filmen visar i enkel kronologisk ordning vad som händer under de första 80 timmarna efter att kryssaren sänks. Den utvecklas som en spännande politisk thriller där den stackars tyske envoyén försöker ägna sig åt klassisk diplomati medans krigsmaskineriet samtidigt dundrar på. Den känns också som en typisk storfilm, med bra skådespeleri och påkostad scenografi, men också förstås en hel del ganska fega val. Man kan ju inte i en norsk film ifrågasätta sin egen hjältekonung, som framstår som någon som är helt utan några som helst dåliga egenskaper. Det blir ibland också lite långrandigt när det som sägs av viktiga män ska kännas extra viktigt. Filmen är alltså välgjord, men känns samtidigt lite feg.

En otäck detalj i filmen tycker jag är när man får höra Quislings första tal i radion när han ger sig till känna efter statskuppen. Retoriken som han använder låter så obehagligt lik vad man hör från de moderna svenska nationalistpopulisterna att jag blir riktigt rädd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Captain Fantastic – en annorlunda pappa

Man kan ibland låta lura sig av en filmtitel. Exempelvis låter Captain Fantastic – en annorlunda pappa av Matt Ross kanske som något för barn, eller kanske till och med som något med superhjältar. Har man sådana förväntningar kan man alltså bli förvånad när filmen snarast är något slags angrepp på samtiden.

Djupt inne i den frodiga skogen i Washington håller familjen Cash till. De har sökt sig undan från civilisationen och föräldrarna uppfostrar sina sex barn barn så att de ska kunna leva oberoende. Det betyder i klartext att de får lära sig jaga vilda djur, klättra i berg, självförsvar, klassisk litteratur, sjukvård, vetenskap, och samhällskritik. Mamman ligger dock på sjukhus i början av filmen, för att sedan avlida. Hennes konservativa föräldrar i New Mexico ska ge henne en katolsk begravning, trots att hon själv ville kremeras, och förbjuder pappan att komma på begravningen. Barnen tjatar sig dock till att få komma på begravningen, och därför påbörjas den långa resan söderut i familjen ombyggda gamla buss. En resa fylld av komplicerade kulturkrockar.

Det finns något ärligt med sättet som barnen uppfostras på. Pappan är alltid ärlig även när de svåra frågorna kommer upp, och hans attityd till kunskap känns också uppfriskande i en allt mer förslappad värld. Å andra sidan gillar jag förstås inte hans hårda fysiska krav på barnen, men det är skönt att den traditionella synen på skola och uppfostran, och i princip hela världsbilden, ifrågasätts och utmanas. Märkligt nog trubbas den sidan av filmen av mot slutet och leder lite tråkigt till någon slags konformism. Eller så kan man se det som att familjen Cash går från jägarstenåldern till bondestenåldern, men då har jag förstås övertolkat alltihop.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.