Recension / Review – Page 47 – The Rite of the Christmas Dance

Jätten

En stilig ranchägare från Texas anländer i förra seklets början till Maryland där han ska köpa sig en avelshingst från en välbärgad familj. Med sig tillbaka får han även familjens yngsta dotter, som han hunnit gifta sig med under frånvaron från ranchen. Hon drabbas hårt av en kulturchock när hon kommer från det gröna och sköna Maryland till det platta, solbrända och vindpinade Texas. De bildar familj samtidigt som ranchen skötes på traditionellt stordriftvis, men under ytan bubblar det av olja.

Jätten är en så kallad klassiker och förmodligen mest känd för att den blev den sista filmen med James Dean, men den känns faktiskt riktigt fräsch trots sin ålder. George stod för regin, och filmen bygger på en roman av Edna Ferber. Den skildrar tjugofem år i en mäktig Texasfamilj, under en omvälvande tid då gamla traditionella sätt att leva förändras i och med att oljan blir viktig. Rasism och ojämlikheter är också teman som tar stor plats i filmen, och den drar därmed ut ordentligt på tiden. Det gör inte så mycket för filmen är så pass bra att jag inte märkte av dess längd. Både det filmiska och det berättarmässiga är av hög kvalitet i stort sett rakt igenom. Det finns betydligt sämre saker att ägna en helkväll åt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Paterson

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med ganska stillsamt humör. Det gäller i alla fall huvudpersonen Paterson i Jim Jarmuschs film med samma namn. Paterson är mild, tystlåten och har en rätt regelbunden vardag, där han kliver upp kvart över sex, käkar frukost, går till bussgaraget, går hem, äter middag med flickvännen Laura, och går slutligen ut med hunden till stammisbaren där han tar sig en öl. Den lite slitna staden där han kör sin stadsbuss är Paterson, New Jersey, som även är födelsestaden för poeter som Allen Ginsberg och, inte minst, Williams Carlos Williams som är känd för sitt diktverk med just namnet Paterson. Filmens Paterson är även han poet. Han plitar ner sina vardagspoem i en anteckningsbok när han får lite tid över i bussen eller hemma, där Laura annars ägnar dagarna åt olika mer eller mindre ambitiösa konstnärliga projekt.

Filmen är långsam, och det händer egentligen inte särskilt mycket i vardagslunken. Istället fylls tiden av små märkliga möten med vardagsspännande personer och intressanta samtal mellan busspassagerarna. Det är vardagen i sig själv som är huvudmotivet i filmen. Det blir poetiskt, och liksom i god poesi sägs det mesta mellan raderna. Jag måste dock lägga till att Paterson balanserar oroväckande nära tristessens rand.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Life Is Strange: Before the Storm

Chloe Price är sexton år, och fylld av starka känslor: sorgen efter en död far, saknaden efter den utflyttade barndomsvännen, leda och längtan bort från den lilla staden Arcadia Bay i Oregon. Bandet Firewalks spelning i en gammal ensligt belägen industrilokal är ett måste för att stå ut, om man bara klarar av att smyga sig in. Just där inleds Life is Strange: Before the Storm, uppföljaren som utspelar sig några år innan händelserna i Life Is Strange, och som fokuserar på viktiga delar av bakgrunden.

Till skillnad från spelets föregångare finns inget tidsvridande att ta till för att klara sig ur trångmål utan man får helt förlita sig till goda omdöme när man gör sina val i spelet. Det är just valen som är centrum i själva spelandet, men det är berättelsen som är själva huvudbehållningen i spelet. Den handlar om att finna sig själv, och att träffa någon att göra det tillsammans med. Det är en kärlekshistoria. Framför allt är det betydligt mer en interaktiv film än ett spel, och det har jag inget emot.

Jag tyckte om Life is Strange: Before the Storm trots att delar av historien, framför allt i spelets tredje del, bryter av lite väl kraftigt mot vad som byggts upp, och att vissa dialoger känns väldigt pratiga och därmed sänker tempot lite väl mycket. Spelet känns ändå helgjutet, med mycket mänsklig värme, och är både upplyftande och djupt sorgligt.

Flykten till framtiden

Svante är en ung stockholmsman som jobbar i en skivbutik på dagarna och hänger med kompisar på lägenhetsfester på kvällarna. Året är 1973 och framtiden borde vara ljus, men inte för Svante. Hans hjärtfel blir bara värre och det finns inget som läkarna kan göra åt det. Av en händelse kliver han på ett blått tunnelbanetåg och ramlar plötsligt in i framtiden. Hans framtid, år 2016, men det är förstås lite svårt att förstå vad det är som händer för Svante, och för dem han kommer i kontakt med. Han upptäcker att det inte är några problem att fixa hjärtat år 2016, en enkel rutinoperation, men att byråkratin kan strula när körkortet gick ut för 37 år sedan, och man inte direkt ser ut som den 64-åring som personnumret antyder. Kanske kan man lösa problemet med lite lagom tidsresande?

Med tanka på hur svårt det är i praktiken att genomföra så finns det förhållandevis många filmer om tidsresor. Flykten till framtiden av Ulf Malmros och Jaana Fomin är en riktigt lyckad variant som känns fräsch i anslaget. Dåtiden känns sådär lagom nostalgisk med små väl valda detaljer för tidskänslan, och nutiden känns inte så rå och kall som man kunde ha väntat sig. Folk är helt enkelt som folk är mest, vissa saker blir bättre med tiden medan andra saker blir sämre. Själva resandet, med hjälp av tunnelbanan, genomförs på ett elegant sätt utan att man behöver fundera på hur det egentligen funkar.

Filmen är underhållande och charmigt godmodig, och handlingen innehåller en del knorrar och oväntade vändningar som gör att man vill veta hur det hela ska sluta. För slutar gör filmen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Broken Sword 5 – the Serpent’s Curse

Somewhere in rural Catalonia in 1937 an unusual painting is taken by force by a man with fascist connections. Much more recently, in Paris, the same painting is stolen from an art gallery by a pizza courier and with the gallery owner shot in the process. Witnessing the second crime is amongst a few other people George Stobbard, an American in Paris representing an insurance company, and Nico Collard, a local journalist. These two have a history together investigating mysteries (the four previous games in the series), and they naturally begin to investigate what is really going on. A story is uncovered involving high level art dealings and higher level gnostic gospels, and possibly also the future of the world as we know it.

Broken Sword 5 – the Serpent’s Curse is a classic style point-and-click adventure game but with a modern polish. It feels comfortable and relaxing to go back to that kind of game, especially when the overall story is well-written such as in this game. The plot is a bit too linear to offer any alternative routes to solve prolems, which is not unusual, but there are also restrictions in the order that new information is uncovered. Some items can only be interacted with after some other action has occured, for no obvious other reasons than that the story says so, and that is annoying. The game also suffers from other issues that is inherent in this type of games: Some of the problems are solved in a far-fetched manner and other problems are truly elementary. Luckily, there is a good stepwise hint system built into the game to help when the inspiration of the player is running low, which helped me a couple of times when I had missed to pick up some piece of information or inventory. The dialogue also feels quite sluggish at times.

Now that I have written a lot about negative aspects of the Broken Sword 5 – the Serpent’s Curse experience, I must say that almost everything else in the game is good. I really enjoyed the story, the bantering, the characters, the cheesy music, the atmosphere, most of the scenery, and the religious history. However, the final punchline is truly horrible…

Lines Free

Man tar ett litet rektangulärt rutnät, för att sedan tillsätta ett jämnt antal färgade prickar med parvis matchande färger som sprids över rutnätet. Spelarens uppgift är att koppla samman prickarna av samma färg med varandra utan att kopplingarna korsas samt att se till att hela rutnätet täcks in av kopplingarna. När detta är uppfyllt så är det måhända spelet Lines Free by Nestor Yavorskyy man har framför sig.

Spelet är precis så minimalistiskt till sin design som man förvänta sig av beskrivningen. Det är avskalat och ganska snyggt, och är ett riktigt vilsamt sätt att koppla av med lite klurigheter. Problemen är inte särskilt avancerade, men inte heller tokenkla, och det finns ofta ganska många sätt att lösa dem, men i längden är deras variation tyvärr lite väl begränsad. Det som inte är särskilt vilsamt är det faktum att varenda gång man löser något problem ploppar det upp ett större antal achievements som är avklarade, och det är riktigt irriterande och störande i längden att få dessa lösryckta ord kastade i ansiktet. Det är liksom inte rimligt att ett spel med 50 problem att lösa delar ut 317 achievements, och det förstör närmast hela spelupplevelsen. Det är bara det faktum att grundidén är så trevlig som gör spelet värt att spela.

Notera att spelet är en gratisversion, och jag kan rekommendera den versionen som ett litet småtrevligt tidsfördriv. Däremot känner jag mig ytterst tveksam till att betala för att utsätta mig för fler achievementuppkastningar.