Förälskad i Rom

Kan man uppskatta en film som man redan sett två gånger, och egentligen inte gillat då? Den frågan ställde jag mig när Kiruna Filmstudio på grund av filmbolagsstrul inte kunde visa den planerade filmen, Woddy Allens Wonder Wheel, utan istället visade hans ett par år äldre Förälskad i Rom. Svaret på den frågan är ett rungande jovars.

Fyra historier berättas som inte har något mer gemensamt än att de utspelar sig i Rom. En ung amerikanska råkar träffa en stilig italienare, giftermål planeras och föräldrarna ska träffas första gången, och det hela leder till operasång. Ett ungt nygift par från landet kommer till storstaden och råkar komma ifrån varandra, och det leder till klassisk fars. En alldaglig medelklassman blir av oklar anledning utvald att vara superkändis, och det leder till samtidssatir. Ett yngre amerikanskt par får besök av en charmerande väninna, och det leder till tänkvärdheter levererade av Alec Baldwin.

Det jag reagerar på den här gången jag ser filmen är att historierna inte hänger ihop på något sätt, och att de utspelar sig under mycket olika långa tid; från en knapp dag till åtminstone flera månader. Det tar en liten stund innan filmen tar sig, men den är rätt underhållande och är fylld av små roliga infall, och ett riktigt imbecillt badrumssångarmässigt sådant. Det är dumt, men det funkar.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Solar 2

Solar 2 är ett trivsamt litet spel där man får leka astronomiskt objekt. Man startar sin tillvaro som asteroid, och genom att samla på sig massa, via kollisioner med andra asteroider, kan man bli en liten planet. Samlar man då på sig mer massa kan ens planet börja hysa liv, som flyger omkring i efter hand allt mer avancerade rymdfarkoster. Passerar ens planets massa ett tröskelvärde startar fusionsprocesser i dess inre och planeten blir en liten stjärna, som i sin tur kan bygga på sig massa och bli allt större tills den imploderar och bildar ett svart hål. Det svarta hålet kan då samla på sig allt mer massa tills hela universumet imploderar och återexploderar, varvid hela processen börjar om på nytt.

Spelet skulle måhända upplevas som en smula enahanda om den här förenklade astronomiska och kosmologiska cykeln var det enda som erbjuds. Som tur är finns det något slags allsmäktigt väsen som ser till att det finns ett antal uppdrag att göra under varje stadium av ens utveckling. Det kan röra sig om att som asteroid se till att slå ner på en planet för att förstöra möjligheterna för dinosaurierna att utvecklas, eller att som en stjärna med planetsystem ta sig från en punkt till en annan utan att av misstag stöta i något annat astronomiskt objekt. När man klarat av alla uppdragen kan man fortsätta med att klara av ett antal utmaningar på bästa möjliga sätt, eller bara glida omkring och pyssla om sina planetsystem.

Som jag redan nämnt är spelet en trevlig bekantskap. Det är inte alltför svårt att klara uppdragen när man väl har börjat få någon känsla för styrningen. Gravitationen ställer emellanåt till det, och man vinner i de flesta fall på att ha ordentligt tålamod för att komma framåt. Att precision och tålamod krävs skulle kunna göra spelet frustrerande, men jag kände det snarare som att jag blev märkbart bättre med tiden. Tyvärr känns det som att uppdragen tar slut lite för snabbt för att det ska vara kul att fortsätta spelandet. Man vill spela, men har ingen morot.

Det märks i stort sett inte att Solar 2 börjar få en hel del år på nacken. Dess utseende är prydligt och stiliserat i all sin enkelhet. Det är bara musiken som känns riktigt bedagad, och det är framför allt den som gör att det blir lite jobbigt att sitta längre tider vid spelet. Men som ett kortare tidsfördriv att pyssla med i små doser fungerar det alldeles utmärkt. I alla fall om som man kan komma över de illa valda färgerna i stjärnornas utveckling. Det känns helt enkelt grymt fel att gå från blå via gul till röd när stjärnan blir tyngre, men då är jag nog alltför småpetig i detaljerna.

Norma

Omslag Norma

Normas mamma har dött. På vägen hem från begravningen dyker en för henne okänd man upp och presenterar sig som verkställande direktör Lambert. Han påstår sig ha känt Normas mamma och erbjuder sig att hjälpa till med “allt”, vad det nu innebär. Men vem är han egentligen och vad har han med Norma att göra? Varför klev Normas mamma ut framför ett tunnelbanetåg nära hemmet i Helsingfors, och varför hade hon de sista åren bytt karriär för att arbeta på en hårsalong? Det är frågor som Norma ställer sig. Som läsare vill man också veta vad som är så speciellt med Normas hår. Det verkar ha en egen vilja, och dessutom vara extremt livskraftigt.

Just hår är det som knyter ihop de flesta trådarna i handlingen i Sofi Oksanens Norma. Intrigen är rätt trasslig, och det som gör den extra svår att nysta upp är att ingen av de inblandade personerna har någon koll på den stora helheten, men alla vet mer än vad läsaren gör om detaljerna. Man får lov att lägga ett pussel utav de pussel som de lägger. Boken är alltså till viss mån en pusseldeckare till formen, men innehållet spretar mellan magisk realism och ganska krass samtidskritik, framför allt om exploatering av kvinnor.

Boken är både allvarlig och underhållande, och jag gillar när man inte riktigt vet varthän det barkar. En smula irriterande är det att översättningen känns lite slarvig gjord när texten i övrigt är så pass detaljerad, men trots det var det i stort ändå ofta lockande att snärja in sig i det ibland hårresande tovigt tilltrasslade händelseförloppet i Norma. Håret är den röda tråden.

Okänd soldat

Vissa böcker är så pass starka att det görs flera filmversioner av dem. Väinö Linnas Okänd soldat är ett fint exempel på det. För inte allt för länge sedan såg jag den första filmversionen från 1955 och nu har jag sett den senaste, som regisserats av Aku Louhimies.

Filmen känns påkostad, slipad och modern, men den har också fått sig tilldelat en del Hollywood-aktiga krigsfilmsklyschor som jag hade kunnat vara utan. Man vet liksom på förhand när någon soldat kommer att få en kula genom kroppen. Berättelsen följer en maskingevärspluton under finska fortsättningskriget. Jämfört med vad jag minns från boken och den gamla filmen känns det som att handlingen fokuserar mer på soldaten Rokka än tidigare, och då även på hans familj. En annan sak som markerats extra tydligt i filmen är att Finlands soldater kämpade på Hitlers sida i detta krig, men det spelar ju egentligen ingen roll för den enskilde soldaten.

Filmen är bra och jag är tacksam för att jag fick möjlighet att se den i dess originalversion. Annars har man i Sverige endast visat den så kallade internationella versionen som är hela 47 minuter kortare. En film som den här kräver lång tid för att verkligen fånga krigets rätta ansikte. Lång tid, mycket blod, många skott och ett otal explosioner, men filmen skildrar också längtan både tillbaka till en bättre tid och till hemmets frid. Man hamnar någonstans mitt emellan en romantiserad krigshjältehyllning och antikrigsmarkering, eller kanske bådadera, men det fungerar bra. Det blir en bra film av det hela.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Där vi en gång gått

Det serveras middag i den mycket fina Helsingfors-familjen Lilliehjelm när husan drabbas av plötsligt illamående. Som havande och ogift avskedas hon omedelbart på stående fot. Barnets far dyker upp och försöker hävda rätten till lön för den påbörjade månaden, men får inget gehör för det argumentet och måste ilsken lämna huset. Året är 1906, och den här inledningen sätter tonen i filmen Där vi en gång gått av Peter Lindholm som följer ett par familjer ur olika klasser under ett par decennier genom den våldsamma födelsen av nationen Finland, med inbördeskrig och klassmotsättningar djupa sprickor som fortfarande verkar sitta kvar djupt.

Filmen i sig är en omklippt version av en kortare TV-serie som i sin tur bygger på en bok av Kjell Westö. Den bakgrunden gör att filmen har påfallande många personer och berättelsetrådar som följs vilket gör att den ibland känns lite ofokuserad och plottrig. Det känns att historien som berättas är betydligt större än vad som får plats i en, trots allt, rätt lång film, och det är lite synd. Men den är välgjord och ämnet tål att tas upp upprepade gånger. Jag tycker också om att höra riktig finlandssvenska, så det är trevligt med en hel film på den dialekten. Tyvärr gjorde filmens rumphuggenhet att jag aldrig blev riktigt gripen trots en lång serie tragiska och dramatiska händelser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skönheten och odjuren

Mariam går på fest som ordnats av en förening på universitetet. Tyvärr har hennes klänning fått en reva så en kompis ordnar en annan, måhända något utmanande, klänning åt henne. Hon blir intresserad av en lite äldre kille, Youssef, som hänger vid dansgolvet och de går ut en liten sväng i natten. Filmen hoppar lite i tiden, och i nästa scen springer Mariam ensam på gatan, fullkomligt uppriven och närmast i panik med nedrufsat hår och utsmetat smink. Youssef jagar ifatt henne, och uppenbarligen har något fruktansvärt hänt, men vad? Han hjälper Mariam till ett sjukhus där de förklarar att hon har blivit våldtagen av ett par poliser, men receptionisten vägrar skriva in henne då hon saknar legitimation eftersom handväskan lämnats kvar i polisernas bil. Så inleds en lång natt i Tunis där Mariam och Youssef vandrar kring i en byråkratisk mardröm fylld av förnedringar och smärta för att försöka anmäla händelsen och förövarna.

Skönheten och odjuren, av Kaouther Ben Hania, är i grund och botten en väldigt enkel film, men också en mycket stark sådan. Jag känner mig allt argare och mera upprörd ju längre filmen skrider framåt. Det har lite att göra med den listiga berättartekniken att dela upp filmen i tydliga kapitel där man inte får rakt av veta vad som hänt mellan kapitlen. Det gör att själva grundhistorien, vad som egentligen har hänt, läggs fram gradvis så att man inte har klart för sig
Men ilskan har förstås mest att göra med situationen när de samhällsfunktioner som finns för att skydda människorna inte fungerar alls som de ska på grund av ovilja och ren illvilja hos de ansvariga. Det är ingen vacker bild man får av Tunisien. Det mest skrämmande kommer fram i slutet av filmen när man får veta att den bygger på en verklig händelse som skedde strax efter att den så kallade Arabiska våren hade inletts. En tid då man verkligen behövde kunna lita på rättsväsendet.

Det är en mycket bra film, men det känns så konstigt att uppskatta något som gjort mig så upprörd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.