Recension / Review – Page 42 – The Rite of the Christmas Dance

Amatörer

I den sakta borttynande orten Lafors har skinn- och textilindustrin historiskt varit källan till välstånd, eller i alla fall skälet till hela ortens existens. En typisk bruksort alltså. När den tyska lågpriskedjan Superbilly visar intresse för att bygga varuhus i staden vaknar kommunens ledning till liv. Det handlar ju ändå om hundratals nya fräscha arbetstillfällen. För att få hem varuhuset till Lafors, och inte till det konkurrerande Alingsås, känner de att de akut måste fixa till kommunens image med hjälp av en reklamfilm. Eftersom kulturbudgeten redan tömts är det lite ont om resurser, så de provar att låta högstadiets ungdomar göra filmer om hur de upplever Lafors. Resultaten blev inte direkt vad kommunen sökte, så de anlitar en professionell filmare från Stockholm för att göra filmen. Då vägrar två flickor, Aida och Dana, att sluta med projektet utan de fortsätter att dra runt med mopeden och filma på sitt sett.

Amatörer av Gabriela Pichler är en både arg och varm film, och ganska politisk eller kanske snarare anti-politisk med tanke på hur futtigt kommunens ledning beter sig. Det som mest sticker ut med filmen är skildringen av människorna i den. Alla känns som riktiga personer, med goda och dåliga sidor, och blandningen av folk känns realistisk. Den känslan hjälps också fram av att stilen i filmen närmast är dokumentär, och att skådespelarna i alla fall för mig är okända. Ett par scener i filmen känns lite väl sökta, som när en tiggare stör filmarens vision, och det är ganska många minuter av filmen som tillbringas på moped. Men filmen är underhållande trots att den inte direkt lockar till skratt. Det är närmast någon slags igenkänningsglädje man känner, någonstans bakom skämskudden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Wonder Wheel

Höstens säsong av filmer på Kiruna filmstudio har nu dragit igång, och först ut var Woody Allens senaste film, Wonder Wheel.

Filmen utspelar sig under tidigt femtiotal på Coney Island, New Yorks nöjesfält och badstrand, ungefär när områdets storhetstid redan hade passerat. En av strandens badvakter vänder sig mot kameran och börjar berätta en historia om Carolina och vad som hände henne. Hon är där för att söka upp sin far som hon rymt ifrån fem år tidigare för att gifta sig med en maffiakille. Nu är hon på flykt åt andra hållet efter att ha lämnat information till polisen. Eftersom historiens berättare, badvakten, drömmer om att slå igenom som pjäsförfattare så blir historien dramatisk, och intrigen komplex när starka känslor börjar blanda sig i. Pappan sköter en karusell och försöker hålla sig från spriten, och hans nya fru sliter som servitris.

Filmen är snyggt färgsatt. Scenerna på stranden ser ut som ett lätt gulnade gamla vykort, och nöjesfältets färggranna lyktor lyser upp den ganska dystra bostaden som ligger mitt bland på nöjesfältet. Filmens berättarbadvakt är fixerad vid Eugene O’Neill, och det är i alla fall för mig alldeles tydligt att filmen är tänkt som en hyllning till den typen av teaterpjäser som han skrev. Staplandet av livslögn på livslögn för också mina tankar till Ibsen, men samtidigt avslöjar den evinnerliga pratigheten att det är Woody Allen som ligger bakom.

Filmen blir en nostalgisk drama-pastisch som är hantverksmässigt välgjord och intrigen är rätt spännande och intressant samtidigt som den liksom känns välbekant. Tyvärr tycker jag att manuset, själva den skrivna pjäsen (teatrigheten), inte riktigt håller måttet. Wonder Wheel blir därmed som en hyfsad filmversion av en svag teaterpjäs som bygger på en god idé.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Pathfinder Adventures

Sedan ett par år har jag med mycket glesa (men förvånansvärt regelbundna) mellanrum spelat äventyrskortspelet Pathfinder Adventure Card Game i glada vänners lag. Det är ett spel där spelarna spelar varsina rollfigurer som har olika kompetenser och utrustning som representeras av olika slags tärningar samt korten i de olika spelarnas kortlekar. I grunden ska man inom ett visst antal spelrundor besegra en stor elaking, och på vägen plocka på sig nya kort med nya hjälpredor, vapen, mojänger och dylikt medans man undviker fällor och slår ner småelakingar. Det är ett trevligt spel som faktiskt skapar den klassiska rollspelskänslan i fantasyatmosfär.

Om man vill slippa ifrån det rätt pyssliga iordningställandet av kortspelet kan man spela det i elektronisk form. Med Pathfinder Adventures behöver man inte ens ha vänner för att kunna spela. Faktum är att man bara kan spela solo, men då kan man kontrollera upp till sex olika rollfigurer. Man förlorar den sociala biten, men man får sig mycket mer av spelet till livs.

Jag har mes spelat Pathfinder Adventures på min surfplatta, men det går också att spela på datorn. På surfplattan är spelet gratis att införskaffa, men då är innehållet mycket begränsat så man måste ta till småinköp i spelet för att det ska bli skojigt, och dessa blir ganska kostsamma i längden. Ett vettigt alternativ är att istället införskaffa Pathfinder Adventures via Steam, vilket kostar lite grann med då får man samtidigt ordentligt med innehåll vilket i slutänden är mer kostnadseffektivt om man väntar in en spelrea. Det fina är att man kan koppla ihop de olika plattformarna man spelar på så att de är fullt synkroniserade, och man kan bryta av på den ena och fortsätta senare på den andra.

I det stora hela fungerar övergången till elektronisk form bra för spelet. När jag efter ett tag förstått hur man genomför de olika momenten, och hur man går till väga för att göra ditt och datt går det smidigt. Det känns skönt att låta programmet hålla koll på reglerna, men när spelsituationerna efter hand börjar bli mer komplicerat börjar jag och elektroniken vara oense om reglerna ska efterlevas. Det finns också några irriterande buggar som har tvingat mig att hoppa ur och tillbaka in i spelet för att kunna komma vidare. Musiken känns också lite enahanda efter ett tag.

Slutomdömet är att kortspelet är roligare i mekanisk och social form, men att det i elektronisk form fungerar gott som tidsfördriv.

Suspiria – Flykten från helvetet

Filmvisning utomhus är en alldeles utmärkt idé. I varje fall på ljumma sommarkvällar när dagarna varit tokvarma. Oturligt nog har jag konsekvent lyckats missa samtliga tillfällen att få njuta av film i Boulognerskogen under ett par års tid trots att jag tillbringat ett par veckor i Gävle varje sommar, men just i kväll kunde jag äntligen få känna känslan att bese en film under öppen himmel. Det råkade bli en klassisk, drygt 40 år gammal, skräckfilm: Suspiria – Flykten från helvetet av Dario Argento. Tydligen ska den baserad på en bok av Thomas de Quincey som jag vagt stiftat bekantskap med via det märkliga spelet Asphyxia för något år sedan.

Filmen inleds när amerikanskan Suzy en mörk och stormig natt kommer till Freiburg för att ansluta sig till en högklassig balettskola. När hon kliver ut ur flygplatsen är det vädret riktigt bedrövligt med åska och hällregn och det är svårt att få tag på en taxi, och väl i den är det svårt att göra sig förstådd. Vägen till balettakademin går genom en mörk och regnig skog, till ackompanjemang av mycket dramatisk musik. När hon kommer fram släpps hon inte in i huset då det har stängt för natten, men en tjej flyr samtidigt ut därifrån och mumlar då något osammanhängande om en hemlighet och en blå iris. Något ont händer tjejen, och något ont pyr inom akademins väggar, eller är kanske bara vanlig galenskap.

Mycket av anslaget i filmen känns lite gammalmodigt, men mycket känns också annorlunda just för att den använder grepp som inte används så ofta nu för tiden. Det är rätt skönt med en skräckfilm som inte behöver luta sig på att vare sig äckla alltför mycket, eller på att använda avancerade specialeffekter. Det räcker gott med att hålla en obehaglig och skev stämning och spela med ljus och skuggor för att få det hela obehagligt. Och så förstås använda musik. Musiken är mycket bra och fungerar som pådrivare och uppbyggare av filmens spänning. Scenografin var mycket snygg, men det känns som om mycket av den förmodade färgstyrkan kan ha kommit bort i den rätt murriga projektionen på Boulognerns scen. Jag blev lagom rädd av filmen, och det var det som var meningen.

Utomhusbio i Boulognern arrangeras av Bio 7:an.

Android Karenina

In order to fully appreciate a parody it is normally needed to have experienced the original. Since I spent last summer in Russia of the 1870s together with Anna Karenina it felt natural this summer to read Android Karenina. Both Leo Tolstoy and Ben H Winters are named as authors, and already from the initial words

Functioning robots are all alike; every malfunctioning robot malfunctions in its own way.

it is clear that Android Karenina follows the original to such degree that the author of the original novel should be included as co-author.

The story starts off in a similar direction as the original one. Levin proposes with a bad result to Kitty, who is at that time expecting a proposal from Count Vronsky, who instead falls passionately for Anna Karenina, who reciprocate his feelings while being unhappily married to Alexei Alexandrovich Karenin, who works somewhere in the upper offices of the bureaucracy. And so on. Initially, the main difference is in the setting. This takes place in a version of Russia where samovars serve coffee, and the discovery of the miracle metal groznium has enabled a rich and wide-spread use of different kind of robots with various degrees of complexity. Most notable is that every adult has a companion robot (a Class III in the terminology used in the book) for support and comfort. For instance, Levin’s Class III is called Socrates and Anna Karenina’s Class III is called Android Karenina. The latter name is actually a bit strange since Anna Karenina presumably received her Class III before meeting her husband, and would have had the family name Oblonskaya at that time. However, as the story unfolds the world also unfolds for the reader, and it turns out that it contains a totalitarian state, and clear villains, conspiracies, co-conspiracies and couter-conspiracies. It is actually a big mess, and it turns out that the future of mankind is at stake. Clearly, this does not follow the original plot at all.

It feels a bit strange to read a book where a lot of the story and all characters are familiar but with a very different setting. It turns out that the added plot elements have required some of the characters change their personalities quite radically compared to the original book, and this feels somewhat awkward. The tempo of the story is also a bit weird where Tolstoy’s long descriptions and reasoning through inner monologues contrast with more action driven parts. I feel that this is due to the original book being very much driven by the characters while this book is driven by the plot. It would probably have been better to make this story independent from the original book and quit the literary parody aspect. On the other hand, that would also mean the honestly really funny title Android Karenina would have changed, and that would be a loss.

The book is, despite its flaws, quite a good read. I wanted to see both how the story would end, and how it would end this time…

Octodad: Dadliest Catch

I grund och botten bygger hela spelidén i Octodad: Dadliest Catch på att det är svårt att styra huvudpersonen. Räcker det?

Octodad lever ett typiskt amerikanskt förortsliv med sin fru och sina båda barn. Det som gör honom lite ovanlig är det faktum att han är en bläckfisk i människokläder. Han kan inte avslöja sin hemlighet, för det vore ju förödande och skulle kunna splittra familjen, så han måste försöka hålla sin sanna natur hemlig. Det är förstås inte så lätt när man är en mollusk, saknar skelett men är väl försedd med tentakler. Så det är alltså Octodad man ska försöka styra genom tillvaron, med ofta Papphammarliknande resultat. I regel är inget rum sig likt efter att man besökt det…

Även om man kanske inte tror det till att börja med så är spelet riktigt välskrivet. Det är en rätt rörande historia som man får ta del av, om man kommer runt det rent absurda i själva konceptet. Spelet i sig kan dock vara riktigt frustrerande emellanåt när man verkligen inte får koll på lemmarna, men det är i alla fall som tur är inga omöjliga situationer man ställs inför. Musiken passar också rätt fint in i stämningen, och grafiken är tillräckligt gullig. Den i mitt tycke största bristen i Octodad: Dadliest Catch är att spelet inte är särskilt variationsrikt. Efter ett tag tröttnar man på att snubbla sig igenom scen efter scen för att göra småsaker, vilket är lite synd då spelet ju är riktigt trevligt.